Språk: SE | EN

Showing post 1 to 20 of 257

 

Next page Last page Order by genre

Little Worlds (3 CD)

Artist/Group: Béla Fleck & The Flecktones

Title: Little Worlds (3 CD)

Genre: Jazz

Company: Columbia

Date: 2003 10 01

Säregne banjoisten Béla Fleck och hans band The Flecktones har tillsammans med - för all del kändare band - som Phish, Primus och Dave Matthews Band stakat ut sin alldeles egna väg i musikvärlden och vunnit ett respektabelt antal fans. På Little Worlds får man inte mindre än tre CD-skivor fyllda med ömsom vin, ömsom vatten. Här finns mycket av allt och problemet blir att inget verkar ha ratats när skivbolaget gav klartecken för göra ett mastigt trippelalbum. Nästan 30 låtar och ännu fler inblandade musiker blir för mycket av det goda och som lyssnare är man redan mätt när huvudrätten anländer. Världsmusikdoftande Sherpa med Branford Marsalis är vacker på ett sätt som påminner om Sting i hans bästa stunder. Duetten mellan Fleck och vokalisten Bobby McFerrin på What It Is blir tjusig på ett nonchalant sätt och Bil Mon gungar fräckt på utpräglat amerikanskt vis. Samtidigt finns det också en massa trams som borde redigerats bort på ett tidigt stadium. Den som vill kolla upp dagens, tekniskt sett, grymmaste elbasist (Victor Wooten) får här sitt lystmäte tillgodosett i stora doser. I övrigt finns här lika många anledningar att skratta som att gråta på en resa som gör stopp vid jazz, pop, worldmusic, hiphop, fusion, konst- och folkmusik.

Land Of Giants

Artist/Group: McCoy Tyner

Title: Land Of Giants

Genre: Jazz

Company: Telarc

Date: 2003 10 01

Åren går, men pianisten McCoy Tyner visar varken tecken på tanke- eller fingermässig chansering. "Land Of Giants" inleder kraftfullt med finurliga Serra Do Mar och fortsätter vägen via original och standards att imponera ända fram till slutet. Bebop, blues och swing, här finns lite av varje. Medverkar gör Bobby Hutcherson vibrafon, Charnett Moffett bas och Eric Harland trummor. Skivan finns tillgänglig både som CD och SACD.

Hell Yeah!

Artist/Group: HorrorPops

Title: Hell Yeah!

Genre: Rock

Company: Epitaph

Date: 2004 02 10

(Only in Swedish)
Spänn fast säkerhetsbältet, varva upp motorn och ploppa in Hell Yeah! i CD-spelaren - här går det undan! Danska psychobillybandet HorrorPops blev följden av att medlemmar från grupper som Nekromantix sökte något nytt. Snart fick bandet skivkontrakt med fingertoppskänsliga punkbolaget Epitaph och förhoppningen är att USA ska ta emot bandet med öppen famn. Blanda lika delar gammaldags rockabilly med den slags punk som dikterats av stallbröder som Offspring, så hamnar man ungefär rätt. Något djup att tala om finns här inte, men desto mer ohejdad energi. Rob Zombie är betydligt bättre på att leka med skräckteman än HorrorPops, men låtar som Psychobitches Outta Hell och Julia har klar hitpotential. Den som är road av kuriosa och har lite koll på både film och musik kan dessutom finna nördigt nöje i detaljer som att introt till Dotted With Hearts är identiskt med ledmotivet till sextiotalets tv-version av Batman.
/DN

Munia: The Tale

Artist/Group: Richard Bona

Title: Munia: The Tale

Genre: Jazz

Company: Verve

Date: 2004 02 10

(Only in Swedish)
Basisten Richard Bona, stjärnskottet från Kamerun, har på bara några år gått från att vara okänd kompmusiker till att bli ett av jazzvärldens absolut mest omtalade namn. Hans vapenbröder dreglar över hans teknik, kritikerna över hans flyhänthet inom vitt skilda genrer och fansen talar gärna om hans känsla. På meritlistan syns jobb åt Pat Metheny, Joe Zawinul och Harry Belafonte. I solosammanhang som här på "Munia" upplåter Bona dock gärna utrymmet helt åt vyssjande behaglig worldmusic med jazztouch. Det fungerar allt som oftast bra. Inte minst minns jag gärna livespelningen på Stockholms Jazz & Blues Festival för några år sedan. Men det har också börjat dyka upp tydliga spår av den "musikaliska korrekthet" som drabbat Sting under senare år och den biten stör. Allt som allt finns dock övervägande positiva saker att säga om albumet som bland annat gästas av Salif Keita (låten Kalabancoro), Kenny Garrett sopransax och Vinnie Colaiuta trummor. När basister ges fritt spelrum tenderar instrumentet nästan ofelbart att få för mycket uppmärksamhet, men Bona undviker fällan utan att missa några kärleksfulla flirtar med Jaco Pastorius och Marcus Miller (främst i låten Playground).
/DN

Boogie Man

Artist/Group: Omar & The Howlers

Title: Boogie Man

Genre: Blues

Company: Ruf

Date: 2004 02 10


(Only in Swedish)
Texasblues i samma anda som Stevie Ray Vaughan blev gitarristen Omar Kent Dykes biljett till uppmärksamhet och han förvaltar kändiskapet väl. Inget nytt under solen på "Boogie Man", men det svänger om både rockstänkare som Bad In A Good Way och shufflelåtar som Bamboozled och titelspåret. Med på skivan finns tunga musikernamn som Terry Bozzio (Zappas stunttrummis) och nämnde Vaughans forna kompsektion bestående av Chris Layton trummor och Tommy Shannon bas. Samtidigt är det som sagt mer än något annat fråga om ett välförvaltat arv och den som är förtrogen med Texasblues kommer att känna igen sig på ett smått dejá vu-mässigt sätt. Det kan uppfattas som både tryggt önskvärt och småtråkigt beroende på utsiktspunkt.
/DN

Genom varje andetag

Artist/Group: Anders Widmark & Helen Sjöholm

Title: Genom varje andetag

Genre: Jazz

Company: Sonet

Date: 2003 10 01

(Only in Swedish)
Det måste vara frustrerande att vara Anders Widmark. Visst får han både uppskattning för sitt pianospel och säljer en del skivor, men han förtjänar mer. Efter att ha hört honom i ett rad olika sammanhang börjar jag så smått undra om han är oförmögen att spela illa. Vare sig anslaget är hårt och funkigt eller försiktigt tassande bär han upp, motiverar och chansar allt på en gång - och han landar alltid stadigt på bägge fötterna. Så även här. Däremot blir hans musikaliska bredd ibland en black om foten såtillvida att han ger sig i kast med material som inte alltid håller samma nivå som hans spelmässiga ekvilibristik. Genom varje andetag är ett sådant tillfälle. Där skivan featuring Sara Isaksson (Sonet) träffade precis rätt i sin blandning av jazz, pop och visa, blir det den här gången istället vilset på gränsen mellan finlemmad visa och köttig jazz. Dels är kvaliteten på låtmaterialet väldigt skiftande och dels blir det en del friktion mellan sångerskan Helen Sjöholms sätt att tolka texterna och musikens luftighet. Några låtar har rent utav potential att bli radiohitar, men som helhet blir det för ojämnt för att helt engagera.

Universal Syncopations

Artist/Group: Miroslav Vituos

Title: Universal Syncopations

Genre: Jazz

Company: ECM

Date: 2003 10 01

Basisten Miroslav Vituos samlar här idel ädel adel bestående av Jan Garbarek, Chick Corea, John McLaughlin och Jack DeJohnette. Skivan är virtuos på ett ödmjukt tryggt sätt och det råder inget tvivel om att detta är produkten av musiker som känner varandra och sina instrument utan och innan. Tryggt övergår ibland i harmlöst, men överlag blir det en skönt klingande lisa för själen.

Choose Your Boots

Artist/Group: Fredrik Lundin Overdrive

Title: Choose Your Boots

Genre: Jazz

Company: Sundance Records

Date: 2003 10 01

(Only in Swedish)
Hemma i Danmark plockade hårdsvängande Fredrik Lundin Overdrive hem en Danish Music Award för Choose Your Boots, men här i landet har gruppen gått obemärkta förbi de flesta. Synd, för skivan är en både rolig och begåvad skapelse som passar perfekt in i skivsamlingen mellan Esbjörn Svensson Trio och Charles Mingus roots-ögonblick.

Underground (Reissue)

Artist/Group: Thelonious Monk

Title: Underground (Reissue)

Genre: Jazz

Company: Columbia/Legacy

Date: 2003 10 01


(Only in Swedish)
Dårskap och geni vandrar allt som oftast hand i hand och nog balanserar pianisten Thelonious Monk på randen allt - Gud signe honom för musiken han gjorde! Underground blev hans sista smågruppsinspelning hos Columbia och med i studion var trogna vapenbröderna Charlie Rouse sax, Larry Gales bas och Ben Riley trummor. Nyutgåvan innehåller tre tidigare outgivna spår, däribland Monks ensamma valslåt Ugly Beauty. Inledande Thelonious slår an tonen för skivan och ger en försmak om de charmerande knepigheter som ska följa. På Raise Four, som då var alldeles nyskriven, kommer första höjdpunkten - ostinatofiguren som löper som en grund genom kompositionen är smått briljant. Boo Boo's Birthday utforskar områden som gränsar till det atonala ovanpå en grund av bop i mediumtempo. Rouses lyriska sax kontrasterar på samma låt extra snyggt mot Monks kantigt buttra melodi och spel. Överhuvudtaget är det här ett album som förmodligen delar lyssnare i två läger och jag vet åtminstone några som blir rent fysiskt störda av de i någon mån disparata brottstyckena som tillsammans utgör Monks ljudmässiga idealbild. Samtidigt finns också mer lättgripbart material, inte minst favoritlåten In Walked Bud med vokalimprovisationer av gästande sångaren Jon Hendricks. Även han en knasboll på sitt sätt, men udda är kul och Underground får därmed blott ännu en anledning att älskas.
/DN

The Game

Artist/Group: Magnus Lindgren Quartet

Title: The Game

Genre: Jazz

Company: Caprice

Date: 2003 10 01

(Only in Swedish) Saxofonisten Magnus Lindgren är åter aktuell i solosammanhang och håller som alltid fanan högt. Det når dock inte samma makalösa nivå som senast, då han omgav sig med ett storband istället för en smågrupp. I bjärt kontrast mot då är det här avskalat på alla sätt - arrangemangen är enklare, tilltalstonen mer intim och det är löst sammanhållet, där det förra gången var fråga om en kontrollerad storm i en glasbubbla. Normalt brukar jag föredra det friare alternativet, men just i Lindgrens fall är det svårt att inte känna sig snuvad på konfekten i någon mån. Han är trots allt en av landets främsta storbandsarrangörer och tillfällena är få och ovanliga att få tjusas av sådant. Därtill är låtmaterialet påfallande klent och främsta attraktionskällan blir därför själva spelet. På den punkten finns tacksamt nog inget att sörja. Trumslagaren Jonas Holgersson svarar för ett bra driv, basisten Fredrik Jonsson är en lyhört stadig klippa och Mathias Algotsson sköter sig nästan konsekvent bra vare sig man hör honom på platta eller live. Hade låtarna varit mer minnesvärda, hade det kunnat bli mycket trevligt. Som det är blir det istället blott en angenäm bebopstund av modernt snitt med sporadiska etnoinslag.

Absolute Benson

Artist/Group: George Benson

Title: Absolute Benson

Genre: Jazz

Company: GRP

Date: 2000 05 20

(Only in Swedish)
George Benson är en gitarrist av guds nåde, men något omdöme har han inte och som lyssnare kan man därför inte ta något för givet. 1976 gjorde han ett av de bästa album jag hittills hört - George Benson In Concert: Summertime. En förkrossande läcker platta av gitarristen där han ursinnigt gjorde upp med den traditionella bilden av vad en jazzgitarrist får och inte får göra. Sedan kom åttiotalet och då gjorde han ett av de allra uslaste album jag varit tvungen att lyssna till - 20/20. En helt vedervärdig skiva. Nu är han aktuell med den nya Absolute Benson och som ett luttrat fan blir jag riktigt glad när högtalarna börjar ljuda. Det här är inte den unge George Benson jag en gång fastnade för, men det skulle ju å andra sidan vara lite märkligt. De tjugofem år som passerat hörs. Han är inte längre ursinnig. Han behöver inte längre bevisa något. Snarare träder bilden av en tänkande bluesman fram genom filter av jazz, latin och den pop han först tog till sig under det ödesdigra åttiotalet. Öppningsspåret The Ghetto har redan gått och blivit en klubbhit i USA och hela albumet har kapacitet att fungera såväl i hemmets lugna vrå som på nischade uteställen. Medverkar gör många, däribland Joe Sample klaviatur, Steve Gadd trummor och Christian McBride bas.
/DN

Fever

Artist/Group: Kylie (Minogue)

Title: Fever

Genre: Pop

Company: Parlophone

Date: 2003 01 10

(Only in Swedish)
Den eviga tonåringen Kylie Minogue är tillbaka och hon har inte blivit en dag äldre - tack och lov! Där Madonna lagt sig vinn om att ständigt modifiera sin konst och uppdatera sig genom att byta fasad, stamrenovera och slänga ut det gamla möblemanget; har Kylie (numera utan efternamn) istället hållit benhårt kvar vid sitt vinnande koncept och ändrat på mycket lite i sin tuggummipoppande värld.

Det här är och har alltsedan debuten varit pop av det allra ytligaste slaget, men Kylie kan det här med yta och att appellera till de mest basala av känslor. Hon behöver inte ändra på något, det fungerar så bra ändå. Målet är att få dig att må bra och i bästa fall studsa upp på ett dansgolv eller höja lite extra på bilstereon. Och det kommer du att göra. Djärvt? Nope, inte det minsta, men än sen? Det här är inte hjärnkirurgi; tvärtom går det in genom ena örat och ut genom det andra, men det är en förbålt trevlig strövtur däremellan.

På samma sätt som hon på åttiotalet studsade in på scenen nästan obscent lycklig, gör hon det nu igen på Fever och är fortfarande en kraft att räkna med. Starkast är den futuristiskt klingande hitten Can't Get You Out Of My Head och den bounciga flirten Give It To Me. Ytligheten har dock sitt pris och precis som en garderob helt uppbyggd av H&M-kläder, blir det lite tråkig någonstans kring halvtid. Fever vinner märkligt nog på att lyssnas på som ackompanjemang till annat.

Sammanfattning: En charmig klackspark till alla som tror att pop idag måste vara dyster och engelsk för att vara bra. På sina ställen påminner albumet om landsmaninnan Olivia Newton-Johns musik i filmen Xanadu, om än i tidstypisk kostym, men inte ens det känns annat än klädsamt skönt.
/DN

Ellington At Newport 1956 Complete

Artist/Group: Duke Ellington

Title: Ellington At Newport 1956 Complete

Genre: Jazz

Company: Columbia/Legacy

Date: 1999 05 10

(Only in Swedish)
Året är 1956 och det är en trött skara musiker som stiger av bussen i Newport. Duke Ellington och dennes storband är bokade som festivalens huvudattraktion, men de har börjat känna av sviterna av rockens växande led och anses inte längre vara landets musikaliska regenter - försäljningssiffrorna hade dalat och spelningarna blivit färre. Men Duke hade ett ess kvar i rockärmen och under Newportfestivalen visade mästaren inför en samlad kritikerkår att han inte ämnade lämna ifrån sig bältet på ett bra tag.

Under det korta första setet hade man problem, nyckelpersoner som Clark Terry med flera var försvunna och missförstånd gjorde att setet avslutades redan efter några låtar. De reströtta musikernas tålamod började tryta och när de för andra gången under kvällen äntrade scenen var det nästan midnatt och det var på sina håll en mycket arg skara musiker som gjorde det. Men som det föll sig översattes ilskan i energi.

Man inledde med en sirlig version av Black and Tan Fantasy och följde upp med Tea For Two, Take The A Train, en serie nya låtar, Sophisticated Lady och slutligen Diminuendo In Blue och Crescendo In Blue under vilka Paul Gonsalves spelade sitt mytomspunna maratonsolo. När de därefter skulle säga tack och godnatt var det mycket nära att ett upplopp bröt ut. Man fortsatte därför och Johnny Hodges gavs tillfälle att sträcka ut på I Got It Bad (And That Ain´t Good) och Jeep's Blues. Ray Nance blixtrar till på Tulip Or Turnip, Sam Woodyard glänser på Skin Deep och det hela avslutas med Mood Indigo.

Nu sitter nog några och ser litet brydda ut över vissa av dessa låtar. Det är befogat, då några av låtarna helt enkelt inte finns med på tidigare utgåvor. På Ellington At Newport 1956 - Complete presenteras för första gången konserten i sin helhet. Fram till idag är det en "falsk" konsert som presenterats, där man av olika anledningar bedragit lyssnaren. Man beslöt nämligen att spela in hela konserten även i en studio - för att rätta till de misstag som gjorts under den egentliga konserten - och sedan vävdes dröm och verklighet samman. Nu får man alltså för första gången möjlighet att ta del av den riktiga konserten och detta dessutom för första gången i riktig stereo. En verklig pärla!
/DN

Jihad

Artist/Group: Otep

Title: Jihad

Genre: Rock

Company: Capitol

Date: 2001 10 20

(Only in Swedish)
Tungt rockande OTEP ser jätteelaka ut på pressbilderna och visst visar de att de kan leka med de stora grabbarna inom aggrometallen på debuten Jihad (Capitol/EMI), även om det än så länge rör sig om blott en EP och inte ett fullängdsalbum. Men hur gärna man än vill vara Slayer eller Pantera, så kommer OTEP inte ens in genom porten här. Det här är en skivbolagsprodukt från början till slut och det är helt enkelt omöjligt att ta sig förbi känslan av att någon försöker lura på en något. Det enda som saknas här är Milli Vanillis flätor och cykelbyxor.

Öppningsspåret Possession håller, övriga fyra spår är bara larviga. Sedan kan de vråla, skrika, rappa och slå sönder vad fan de vill för att försöka övertyga en om sin egen motsats. If it walks like a duck and talks like a duck... jo, detta är tveklöst en anka. Inte för att det räddar dem på något sätt, men sångerskan Otep Shamaya kan som ingen kvinna hittills verkligen slåss därnere bland de lägsta av genrens brölsångare. Synd att kringverket bara är julgranspynt på en barrfri pinne i backen. Att man dessutom kryddsatt eländet med trendig mysticism och religion gör det bara ännu äckligare.

Lite ljus i mörkret är att man gjort ett, såhär i kölvattnet av det fasansfulla i USA, stenkorkat imageval som består i att klanka ner på USA och hylla mellanöstern. Innan terrordådet var detta kontroversiellt i USA, efter händelsen innebär det nog att bandet kan hälsa hem redan innan de lämnat krubban. Man kan ju åtminstone hoppas.
/DN

The Complete Columbia Recordings 1955 - 1961

Artist/Group: Miles Davis / John Coltrane

Title: The Complete Columbia Recordings 1955 - 1961

Genre: Jazz

Company: Columbia/Legacy

Date: 1999 11 25

(Only in Swedish)
Åren 1955 till 1961. Tvärtemot vad man skulle kunna tro var varken Miles Davis eller John Coltrane särskilt heta under den här tiden. Åtminstone inte till en början. Miles hade 1949 upptäckt heroinet och en dyster kärlekshistoria hade då inletts. Hans trumpetspel försämrades markant och bokare började dra sig för att anlita honom.

Skivbolaget han var signad till drog även de öronen åt sig. Tiden gick och 1953 insåg även Miles att det fick vara nog. Han begav sig därför till föräldrahemmet och tvingade sig där till att ge upp droger. Drogfri, men i dåligt skick, flyttade han sedan till Detroit där han kunde bygga upp sina krafter inför återresan till New York och strålkastarljuset. 1954 löpte kontraktet med det gamla skivbolaget ut och jätten Columbia tog vid med allt detta innebar i form av finansiell uppbackning och 1955 började han så spela in material som snart resulterade i album som 'Round About Midnight, Milestones, Someday My Prince Will Come, Circle In The Round och sist, men inte minst, tidernas mest säljande jazzalbum - Kind Of Blue. Medverkade på dessa gjorde en ung, relativt okänd saxofonist vid namn John Coltrane. Han kom med i bandet mest på grund av att Miles förstahandsval var otillgängliga av olika skäl. Precis som för Miles innebär åren 1955 till 1961 att Coltrane återuppfinner sig själv. Istället för att falla i glömska vände Miles utvecklingen och cementerade nu sin roll som jazzens banérförare. John Coltrane å sin sida gick under dessa sex år från att vara i det närmaste okänd till att bli en legend även han.

The Complete Columbia Recordings 1955 - 1961 finner man 58 spår, varav 18 ej tidigare utgivna, samlade på sex cd. Den påkostade metallboxen innehåller också en 116 sidor tjock, inbunden booklet där bland andra skivbolagschefen George Avakian (som kontrakterade Miles till Columbia), jazzkritikern Bob Blumenthal och trumslagaren Jimmy Cobb skriver om tiden. Bortsett från det tidigare outgivna materialet skiljer sig boxen åt från de enskilda albumena så tillvida att materialet här presenteras kronologiskt för att man skall kunna följa utvecklingen låt för låt. Personligen ser jag inte detta som någon självklar vinst. Det finns en tanke bakom att man lägger låtar i en viss ordning. Sedan är jag inte heller överförtjust i de alternativa tagningar som alltid dyker upp som utfyllnad. Men visst, vill man ha allt så får man allt, på gott och ont.

Medverkar gör bland andra Jimmy Cobb trummor, Bill Evans piano, Cannonball Adderley sax, Paul Chambers bas, Red Garland piano och Philly Joe Jones trummor. Trevligt, men dyrt.
/DN

Home

Artist/Group: Goran Kajfes

Title: Home

Genre: Jazz

Company: EMI

Date: 2001 02 01

(Only in Swedish)
Jazz är en smal genre. Vilket heller inte är så konstigt då radio, TV och tidningar konsekvent ger den minsta möjliga utrymme. Att de gör det är heller inte konstigt. Tvärtom. Varför skulle de tilldela något som rör så få mycket utrymme? Skulden ligger istället på skivbolagen och jazzmusikerna själva. De förra vill ha "säkra" kort och i en redan smal genre blir dessa de sedan länge etablerade, de som överlag lider av förlamande musikaliska ålderskrämpor. Det är på grund av detta som jazzen målat in sig i ett hörn. På grund av de etablerade rävar som kompetent och oförändrat spelar samma repertoar idag som de en gång gjorde på Nalen. På grund av att de med få undantag vägrar släppa in nya unga lejon i sitt trygga hägn. Inget nytt blod - inga nya idéer och då stannar maskineriet.

I Sverige är detta i högre grad än någon annanstans fallet. Med undantag för Esbjörn Svensson och några till, ältar till och med de allra yngsta jazzkatterna samma låtar på samma sätt som för femtio år sedan. Varför? Det fanns en anledning till att jazzen under flera decennier var den mest populära musikgenren och anledningen var definitivt inte att man vägrade släppa in nytt blod och färska idéer. När rocken kom dog jazzen eftersom man rynkade på näsan och inte ville beblanda sig med tocket. Smart... Därför hoppas jag innerligt att alla de som vågar gå mot den traditionella strömmen får all framgång i världen, för att på så sätt rädda en döende varelse.

Här i Sverige heter en av dessa djärva Goran Kajfes. En trumpetare som hittills backat upp bland andra Eagle-Eye Cherry, Robyn, Eric Gadd, Blacknuss och Fläskkvartetten. På debutalbumet Home (EMI) visar han förvisso med önskvärd tydlighet att den elektrifierade Miles Davis varit något av en husgud. Men istället för att bli en klon av denne har Goran Kajfes sökt vidare och utforskat nya vägar. Det första resultatet av dessa resor är ett album sprängfyllt av vitalitet, nerv och intelligens.

Med rötterna i jazz suger Kajfes näring från funk, electro, worldmusic och folkton. Tillsammans med Jan Robertsson trummor, pappa Davor Kajfes piano, Peter Forss bas, Per "Texas" Johansson och Per "Ruskträsk" Johansson sax har man i Home ett album som inte bara är strålande, utan också av betydelse för den svenska jazzen i stort.
/DN

Beats, melodier och baby kaah

Artist/Group: KAAH

Title: Beats, melodier och baby kaah

Genre: Pop

Company: EMI

Date: 2001 11 01

(Only in Swedish)
Om man kan säga att en artist är konstig utan att detta genast tolkas som något negativt, så är det ett ord som beskriver KAAH väldigt väl. Han gör liksom saker och ting annorlunda än andra här i Sverige och han gör det med den äran. Fullständigt orädd hoppar han likt Prince handlöst mellan självglorifierande pladder, som i första singeln Dom tittar när jag dansar, och tänkvärdheter som i Tänk om musik.

Ibland är hans musikaliska finurligheter briljanta. Ibland rikoschetterar storslagna idéer bort i fjärran för att aldrig träffa sitt mål. Men han vågar ta risker och jag blir stormförtjust i detta hans åttiotalsdoftande opus med vilket han kan slå samtliga svenska soul- och mjukrapartister på fingrarna. Enda svaga länken är att texterna aningen väl ofta är av det flarntunna slaget och det håller inte ett album igenom. I mindre doser blir man däremot glad som en lärka av KAAH:s respektlöst otyglade Beats, melodier och baby kaah.
/DN

The Roy Haynes Trio

Artist/Group: Roy Haynes

Title: The Roy Haynes Trio

Genre: Jazz

Company: Verve

Date: 2000 04 01

(Only in Swedish)
Han har aldrig varit mer i ropet än vad han är idag och då kan han ändå blicka tillbaka på en karriär som sträckt sig över ett halvt sekel. Kanske är det därför heller inte så konstigt att den 75-årige trumslagaren Roy Haynes har drabbats av ett svårslaget storhetsvansinne. I pressreleasen talar han om hur musiker älskar honom och det han försöker göra. När jag träffade honom för en tid sedan var han ännu mindre blygsam. Den alltid kaxige Buddy Rich bemötte en gång kritiken mot att han alltid talade om sig själv som den främste trumslagaren med repliken It ain't bragging if you can back it up. Han kunde göra det, Roy Haynes borde däremot tygla sig något. Han är skicklig, men inte unik.

Det som gör att jag trots allt gillar Haynes är att han lyckats bibehålla en nyfikenhet som många andra i det äldsta gardet förlorat. Han har inte stagnerat. Inte minst märks detta på det nya trioalbum, där han tillsammans med basisten John Patitucci och pianisten Danilo Perez, blåst nytt liv i en rad gamla nummer som Ellingtons Prelude To A Kiss, Monks Green Chimneys och Bud Powells Wail. Här finns även modernare material som Pat Methenys Question And Answer i en kul version och Chick Coreas Folk Song i en tam tolkning. Fyra av albumets tio spår är inspelade live och att det inte blott är Roy Haynes som skiner klarast i närvaro av publik råder det ingen tvekan om. Livesetet är kort, men stundtals magiskt.
/DN

Habanera

Artist/Group: Paquito D'Rivera

Title: Habanera

Genre: Jazz

Company: Enja

Date: 2001 02 01

(Only in Swedish)
Nog finns det många man tänker på innan man kommer till Paquito D'Rivera då man skall säga något om latinamerikansk jazz. Samma sak gäller i än högre grad om du skall prata klassisk musik. Att det är på det sättet beror dock mindre på bristande kvaliteter hos honom och mer på att PR-apparaten kring hans person är obefintlig. Det är synd, för D'Rivera är nästan jämt värd ens uppmärksamhet; fri i tanken, äventyrslysten och mycket skicklig både som kompositör och arrangör. Utöver det är han också en fenomenal saxofonist. Hans spel är sällan annat än bländande och man får alltid känslan av att han har kul då han spelar. Det har man också som lyssnare, inte minst på Habanera där det ges flera goda tillfällen att lära känna D'Riveras olika sidor.

Tillsammans med mer traditionella bandmedlemmar från latinsfären och mindre "traditionella" Absolute Ensemble från den klassiska, blir det här ännu en markering på vägen mot ett imponerande livsverk. Habanera fogar elegant samman orkestrering från klassisk musik, med amerikanskt jazzarv och kubansk livfullhet, i verk som Birks Works, Alborada Y Son och titelspåret som på sina ställen flirtar lika mycket med dagens musik som den Stravinskij en gång svettades över. Seriöst. Galet. Djupt. Roligt. Svängigt. Smakfullt.
/DN

Iron Curtain Revisited

Artist/Group: Various/Diverse

Title: Iron Curtain Revisited

Genre: Techno/Electro

Company: Crippled Dick Hot Wax

Date: 2001 10 01

(Only in Swedish)
Tyska skivbolaget Crippled Dick Hot Wax definierar jazz på sitt eget sätt och släpper i och med Iron Curtain Revisited sin andra samling av "techno-jazz" med ursprung i Östeuropa. Det sprakar, smäller, fräser och svänger stundtals ordentligt.
/DN

 
 
 

Want to be kept in the loop?

 

Syndicate Douglaz

Douglaz.com reviews are available in RSS format, to syndicate/subscribe to the review feeds you need a RSS reader. If you don't have one you can probably find one here.