Språk: SE | EN

Showing post 1 to 20 of 49

 

Next page Last page

Travis

Artist: Travis

City: Stockholm, Sweden

Place: Göta Källare

Date: 2001 05 22

No matter how sad the song or how woeful the singing might be, with Travis there's always a glimmer of hope shining through like a beacon. And on this chilly evening in one of Stockholm's smaller clubs, filled beyond capacity, the crowd go pretty much bonkers over the band from the get-go.

Justifiably so, one might add. For more amiable a group than Travis would be hard to find - having, as they do, the enviable gift of being able to produce an almost buddy-like rapport between themselves and the audience within but a few moments of entering the stage.

In accordance with what was pre-announced, they concentrate mainly on songs from the forthcoming album 'The Invisible Band', among them opening number and current single Sing, the chirpy Flowers In the Window (featuring the 'competent banjo-stylings' of Andy Dunlop) and the thoughtful Dear Diary.

But whilst new material makes up for half of the sixteen songs, there's still room for the tunes which have brought them this far. Besides Why Does It Always Rain On Me? and Turn, nice enough versions of Driftwood, Happy and Coming Around are put on the table. But more than halfway through the show you can't help but wonder, what would happen if they traded in up-beatish for the genuine article and really kicked things in to gear? As with Travis's albums, you can only take so much of them balancing on the rim between ecstatic joy and bottomless sorrow. It's like a tease: it's fun up to a point, but past that point it's do or die.
/Douglas Norström (published in NME)

 
Marilyn Manson (+ Peaches)

Artist: Marilyn Manson (+ Peaches)

City: Stockholm, Sweden

Place: Hovet

Date: 2003 12 20



(Only in Swedish)
Marilyn Manson bjuder inte blott på en konsert där musiken håller hög klass, utan dessutom en show av svårslagna proportioner. Det är hårt, suggestivt och teatralt sett oerhört välkoreograferat.

Dagen började med att Marilyn Mansons lastbil med 30 ton utrustning åkte av vägen och ner i en myr på väg från Norge till Stockholm. Några vrickade moralister såg säkert detta som ett tecken från en högre makt. Tack och lov räckte det inte för att stoppa chockrockaren från USA. Kraftigt försenad påbörjas sent på fredagskvällen en av årets absolut bästa konserter.

Innan Manson visar sig, har kanadensiska electrorocktjejen Peaches piskat upp stämningen på ett respektingivande sätt. Med förinspelad musik som dånande bakgrund tar hon helt ensam, endast iförd läder-BH och trosor, scenen i besittning och bjuder på ett fullständigt hänsynslöst ös.

På slaget tio träder Marilyn Manson fram i strålkastarljuset och det nästan fullproppade Hovet skriker likt Beatlesfans från någon gammal journalfilm. Hans extravaganta scenpersonlighet matchas perfekt av ett fantasirikt bondageutsmyckat publikhav. Manson rider mästerligt på vågorna av energi och bortsett från Rammstein är det svårt att komma på någon som så effektivt lyckas viga samman musik och fullödig scenshow.

Hits såsom Tainted Love, Disposable Teens, Beautiful People, generar störst bifall, fast många kan sin Manson och det sjungs med även i mindre kända låtar som allsångsvänliga Doll-Dagga Buzz-Buzz Ziggety-Zag. Samtidigt är det inte enbart musiken som gör den amerikanska stjärnan värd beundran, utan snarare showen som helhet. Både öga och öra får sitt och konserten blir en upplevelse för alla sinnen. Detta blir som allra tydligast i låten mOBSCENE från senaste skivan.

Spelningen är intensiv, scenbygget effektivt och det sprakar av rå kraft. Texterna är cyniskt bitska och nej, de är inte särskilt livsbejakande till innehållet, men tack och lov är vi fortfarande några som vet att riktig ondska snarare döljer sig bakom Smurf-hits och dansbandssamlingar, än den uppenbart övertydlige Manson. Som totalupplevelse är detta fenomenal underhållning och den som missade konserten gör helt rätt i att gräma sig.
/Douglas Norström (published in Upsala Nya Tidning)

 
Alice Cooper (+ Dio + Ratt)

Artist: Alice Cooper (+ Dio + Ratt)

City: Stockholm, Sweden

Place: Hovet

Date: 2001 04 30


You could do worse than having Ratt - the American sleaze-rockers of the '80s and Dio acting as support when you go on a world-tour. Thankfully Alice Cooper didn't settle for less.

Dio, especially, put on a wicked performance featuring superb versions of Sunset Superman, Invisible and his anthem Holy Diver. Despite having come of age, Ronnie James Dio still has a voice that pretty much obliterates any competition.

Billed as the Monsters Of The Millennium this was a collective effort though, and thus far we were still in the tranquil waters of the opening acts. Two hours into the show the venue goes pitch-black. The haunting theme of John Carpenter's Halloween starts off. And then, there is Alice Cooper - in full post-apocalypse battle drag.

Sure, you could make a pun at the cheap-looking stage-props or the theatrics of the whole thing. Further more you could say something nasty about the first few songs being a snooze. But then as he goes into I'm Eighteen the band picks up speed, the crowd goes into a roar and from there on out you can't imagine a concert getting any better. That pre-conceived notion of Alice Cooper being well past his due-date turned out to be about as wrong as thinking that that one last tequila won't put you over the top. Yeah, right...

During the following two hours he manages to work his way through material all the way from last year's Brutal Planet back to Caught In A Dream from the early '70's album Love It To Death. All the classics got a thorough work-through, as did some of his lesser known numbers such as Dead Babies and It's Hot Tonight. But new or old, the winners of the evening are Feed My Frankenstein, Wicked Young Man, The Little Things (where Marilyn Manson gets a rather funny verbal beating) and the outstanding Billion Dollar Babies. Alice Cooper live is simply outstanding - so say one, so say all.
/Douglas Norström (published in NME)

 
Wyclef Jean

Artist: Wyclef Jean

City: Stockholm, Sweden

Place: Globen

Date: 2001 06 28


When Wyclef Jean comes to town he doesn't settle for putting on just a concert, instead he turns Stockholm's most controversial venue, Globen, into one gigantic house party. The place was jumping literally as was Wyclef himself for almost two hours straight. The man knows how to put on a show.

Say what you will about him collaborating with everyone but your grandma, but live you cant beat a performance by Wyclef. Be you goth, punk, hip-hop or raver, you've got to give it up for him. Entering the stage by scooter to the theme from Shaft, he then heads straight into a sombre version of No Woman No Cry, just to cut it short by going into a series of hits including We Trying To Stay Alive, Gone Till November, 911 and Perfect Gentleman. Not a special effect in sight, just him and charisma in abundance.

In between his own songs he manages to cram in bits and pieces of songs from all over the place, regardless of age, genre or artist. During these he gets a chance to breakdance (White Lines), to invite a young girl from the audience to help out on It Doesn't Matter, to change shirts with the head of security, to head out into the audience for a chat - to do pretty much everything imaginable. He even gives Elvis Presley-style rock a go for a while.

And then, when all is said and done, two hours have passed and every single person in there has become a happier person because of it. As an entertainer Wyclef Jean reigns supreme.
/Douglas Norström (published in NME)

 
Carola

Artist: Carola

City: Uppsala, Sweden

Place: Fyrishov

Date: 2003 12 18


(Only in Swedish)
Carola kastar sig handlöst mellan kvalitet och rena dumheter, men i slutänden står hon ändå som något av en segrare tack vare sin förmåga att ta sig an i synnerhet ballader.

Kanske är det djävulen i mig, men det tar inte lång tid förrän jag besvärat skruvar på mig över det högst oblyga predikandet från scenkanten. Under kvällen kommer Carola upprepade gånger att återvända till Gud, Jesus, godhet och kärlek. Detta i sig är visserligen en trevlig motpol till hur världen annars ter sig numera, men det finns en gräns och Carola tar ett vilt skutt över och förbi den. Julkonserten inleds dessutom på ett förfärligt sätt, med oförlåtligt tama versioner av Stilla Natt och Gläns över sjö och strand. Mellan låtarna läser hon ur julevangeliet och vid det laget har den passerade gränsen överskridits med sjumilasteg.

Precis då jag helt börjat ge upp hoppet, vänder emellertid konserten. Först kommer ett par engelskspråkiga nummer med bra fart och därefter kvällens absoluta höjdpunkt i form av den fina och tänkvärda balladen Himlen i min famn. I likhet med Charlotte Nilsson har Carola en sällsam förmåga att välja anskrämliga låtar, men här ger hon prov på hur skicklig hon faktiskt är när hon får anständigt råmaterial. Här förmedlar hon en historia, utnyttjar röstresurserna perfekt och inte för ett ögonblick kan någon kalla henne annat än en stjärna under dessa minuter. När hon följer upp denna med en utsökt Jag vill alltid älska, stadfäster hon känslan än mer. En tvärdum rapversion av Little Drummer Boy tar dock ner konserten på jorden igen.

Därefter följer en blandat kompott där mediokra versioner av låtar som Jul, jul, strålande jul, blandas med pärlor. Under kvällen bjuds också några roliga passager där Carola bland annat gör en synnerligen underhållande miss vad gäller intonation i en passage av julevangeliet och vid ett annat tillfälle ber hugade barn, och helst då inte "manliga 37-åriga barn", komma upp på scenen och agera kör. Det senare slutar med att Carola försvinner i en hord av gällt sjungande förmågor. Som avslutning på den ojämna konserten rundar hon av med balladen När löven faller och det låter så vackert att kvällens tramsigare inslag nästan klingar bort ur minnet.
/Douglas Norström

 

Artist: Southside Johnny & The Asbury Jukes

City: Uppsala, Sweden

Place: Katalin (And All That Jazz)

Date: 2003 11 04


(Only in Swedish)
Southside Johnny bjöd i tisdags på en av årets längsta konserter. Detta gav utrymme åt både musikaliska godsaker och evighetslånga solon.

Sedan starten i New Jersey, kring mitten av sjuttiotalet, har Southside Johnny & The Asbury Jukes fyllt klubbar och turnérat världen över, dock utan att någonsin få det där stora genombrottet. Strax innan gruppen såg dagens ljus hade den numera något mer välbekante Bruce Springsteen påbörjat sin resa från samma musikaliska och geografiska ursprung.

Idag, nästan 30 år in i karriären, låter Southside Johnny & The Asbury Jukes fortfarande förvånansvärt hungriga och egna The Fever, Love on the wrong side of town, Talk to me och Trapped again blandas naturligt med soul och rockcovers som Tobacco Road och Ramones punkiga I Wanna Be Sedated. Sjumannabandet är tajt, blåssektionen energisk och Johnny är en mycket driven frontfigur med en raspigt själfull röst. Vad det hela faller på är att de nonchalerar bort sin talang på att gång efter annan börja flumma runt på scenen och jönsa sig. Dessutom verkar de hysa någon slags aversion mot att avsluta saker i tid och det blir fler än en låt där man undrar om gruppen helt enkelt glömt hur den ska avslutas och därför bara fortsätter.

Där The Asbury Jukes gärna piskar en död häst, har efterföljare som Bon Jovi lärt sig att paketera och strama upp sina lärofäders musik på ett effektivt sätt. Det finns en poäng i att göra så. Samtidigt är det dock kul att se hur Johnny fortfarande ger vem som helst konkurrens som vital bandledare och skicklig bluessångare.
/Douglas Norström

 

Artist: Fredrik Lundin Overdrive

City: Uppsala, Sweden

Place: Katalin (And All That Jazz)

Date: 2003 10 09


(Only in Swedish)
När ett av Danmarks största musikaliska hopp i torsdags gästade Uppsala, slöt knappt tjugo åhörare upp. Övriga staden gick därigenom miste om en myllrande musik som överbrygger gränsen mellan jazz och rock.

Hemma i Danmark har saxofonistledda Fredrik Lundin Overdrive vunnit en Danish Music Award (för årets jazzalbum), utomlands har de blivit efterfrågade festivalinslag och både dags- och fackpress har öst lovord över senaste skivan Choose Your Boots. Här i Sverige har de dock uppmärksammats föga, vilket känns rätt uppenbart då man blickar ut över en spellokal där bandet själva utgör mer än en tredjedel av den totala mängden människor. Närmare bestämt trängs hela nio herrar och två damer om utrymmet på scenen.

Musiken de spelar är tveklöst jazz, men det är av den annorlunda form som förr hade en representant i Charles Mingus och numera av grupper som Esbjörn Svensson Trio och amerikanska The Bad Plus. Det här är jazz med hårdrocksattityd och en klädsam dos uppkäftighet. När bandet spelar som en stor, unisont sammanhållen enhet finns här kraft nog att välta träd med rötterna. Attacken från blåssektionen är pulvriserande och dubbla trumslagare blir här en tillgång snarare än ett upplägg till dum duell. Lägg där till att musiken består av välskrivna original som rymmer både hållbara melodier och snygga teman att väva omkring, så har du något av ett talangmässigt hattrick den låga medelåldern till trots. Problemen börjar då enhetlig uniformitet byts mot individualism. Här blir bandets medelålder en belastning för dem och i solistform hörs det med all önskvärd tydlighet att medlemmarna var för sig fortfarande är påtagligt valpiga.

Sammantaget blir det en blandad upplevelse att höra Fredrik Lundin Overdrive live, men lyckas saxofonisten hålla ihop gruppen och behålla sin högst synbara entusiasm för musiken han skrivit, så har Danmark här en stjärna i vardande.
/Douglas Norström

 

Artist: Live

City: Stockholm, Sweden

Place: Cirkus

Date: 2003 06 03

(Only in Swedish)
En aningen jämntjock låtlista vägs med råge upp av att Live gör skäl för sitt namn och stolt kan titulera sig som ett av dagens bästa liveband. Från början till slut ger de allt och publiken älskar varje sekund.

Olika människor har olika inställning till musik - för en del är det något man har på i bakgrunden, för andra är musik hela anledningen till att fortsätta andas. Vad gäller rockgruppen Live är musik en fråga om hetglödgad passion både från bandets och fansen sida. När de öppnar med en tung Like I Do går publiken loss från scenkant till sista läktarrad. Armar viftar i luften, folk hoppar, dansar och sjunger med - på många sätt känns det som ett av de där amerikanska väckelsemötena man kan se på film. Inte minst understryks den känslan av att texterna ofta berör spirituella och djupa frågor, tänker då bland annat på de vackra Heaven, Lightning crashes och They stood up for love.

Konserten igenom är det sångaren Ed Kowalczyk som agerar motor. Till skillnad från många av sina kollegor är han dock inte bara en sångare, utan också en berättare som verkligen tror på de ord han uttalar - nyanserat och intelligent fångar han sinnesstämningar och innebörden av texterna på ett sätt som är rätt ovanligt idag. Bakom sig har han ett tajt, men också anonymt band, som trots att de förstärkts med en femte medlem i form av Eds bror Adam, aldrig blir mer än en fond till den självklara huvudfiguren.

Rent musikaliskt är det en bra konsert, men energin lyfter betyget förbi och uppåt. För vanliga dödliga är det en höjdarkväll, för inbitna fans av Live kan det inte varit långt från himlen - eller som flitigt sjungande flickan i raden bakom mig, med andan i halsen, skrek till sin kompis: Det här är nästan för overkligt!
/Douglas Norström

 

Artist: Tom Jones

City: Stockholm, Sweden

Place: Globen

Date: 2003 05 18

(Only in Swedish)
Nästan fyrtio år in i karriären fyller Tom Jones fortfarande arenor och i söndags gav han allt för en publik som svarade med vild entusiasm och bombardemang av klädesplagg.

Strax innan klockan slår åtta börjar gigantiska bildskärmar flimra och högtalarna spraka. Ljudet ackompanjerar bilder av rymden och ju närmare man kommer jorden, desto tydligare hörs det att ljudet är radiovågor på väg ut i universum och en karaktäristisk röst börjar urskiljas. Rösten tillhör Tom Jones - en idag 63-årig herre som lyckats med den smått unika bedriften att hålla sig på toppen i en av världens tuffaste branscher alltsedan genombrottet med It's Not Unusual på sextiotalet. Sedan starten har han hunnit med att verka inom i stort sett alla musikgenrer, alltid med stor fingertoppskänsla för trender.

Senast har Jones dock allierat sig med vindflöjeln Wyclef Jean. Det har fått till följd att Tjuren från Wales, anno 2003, ofta låter som att han söker efter sina afrikanska, alternativt västindiska, rötter. Den biten vållar visst huvudbry och nya låtar som Heavens Been A Long Time Comin' och powerballaden Whatever it takes (med idiotfrasen "roses are red, violets are blue...") har sammantaget gjort Wyclef förtjänt av en örfil. Men varför då ett så högt betyg? Anledningen är att Tom Jones är en förbålt skicklig sångare och en monstruöst proffsig entertainer. Delilah och What's New, Pussycat? görs visserligen på ett överdrivet tramsigt sätt, men She's A Lady och Green Green Grass of Home görs med pondus, och superhiten It's Not Unusual har allt - rösten, höftjuckandet och den lackande svetten.

Som bäst är han dock i de modernare hitarna; Burning Down The House är bedårande läcker, öppningslåten Tom Jones International sätter Globen i rörelse, discodängan Sex bomb får den företrädesvis kvinnliga publiken att springa fram mot kravallstaketet och slänga upp diverse klädesplagg, If I Only Knew levereras med ett enormt tryck och senaste singeln Black Betty (stompig cover på en gammal bluesklassiker) fungerar ljusår bättre live än på skiva. Pricken över i:et kommer som sista låt - Kiss. I den visar han upp mallen för allt det goda som en artist skall förfoga över - karisma, talang, omdöme, intelligens och en sjujäkla glöd! När Tom Jones greppar mikrofonen svänger det så obönhörligt att det inte går annat än att låta sig charmas.
/Douglas Norström

 

Artist: Svend Asmussen

City: Uppsala, Sweden

Place: Katalin (And All That Jazz)

Date: 2003 05 14

(Only in Swedish)
Svend Asmussen har gästat Sverige massor av gånger, spelat in flera album här och vunnit många beundrare över hela riket - i onsdags vann han tveklöst några till!

Någon halvtimme försenad skuttar en nästan oförskämt pigg Svend Asmussen upp på scenen. Att den världsberömde violinisten hunnit fylla 87 år märks inte på utseendet och absolut inte på hans spel - personligen har jag svårt att föreställa mig en mer perfekt konsert. Möjligen skulle man kunna uppehålla sig vid åldern och fascineras av hur tekniskt skicklig han fortfarande är, men det skulle vara billigt gjort. Åldern är inte en faktor i Asmussens fall. Hans intonation är fläckfri, tonen bedövande vacker och spelet är fullt av lek och liv, men det är spelmannen i honom som gör detta så fantastiskt!

Där flera virtuoser gärna faller hän till att spela rollen som "lidande konstnär", räds inte Asmussen att vara sig själv. Allt känns hos honom alltigenom äkta. Ena sekunden skänker han den vanligtvis fåniga I Got Rhythm ett helt nytt existensberättigande, i den andra berättar han glatt om första gången han gästade Uppsala 1942 och att han mycket väl känner igen flera i publiken från den gången. Mellansnacken om Dizzy Gillespie, tiden med Edith Piaf och Duke Ellington är både kvicktänkta och substansfyllda. Hoppen mellan minnen, nutid och repertoar känns aldrig annat än naturliga.

Med på scenen finns en trio av Danmarks allra tyngsta musiker: Jesper Lundgaard (bas), Aage Tanggaard (trummor) och den fenomenalt skicklige gitarristen Jacob Fischer. Var och en skulle med lätthet kunna bära en konsert på egna axlar. Men så finns där Asmussen själv, en dansk som trots att han tillhört världens främsta musiker alltsedan 30-talet, fortfarande finner nya vägar och vågar ta risker. En egenskap lika beundransvärd som ovanlig. Till puristernas skräck verkar han gilla distade plocksolon (Take Off Blues) och lekar med effektboxar, precis lika mycket som att hålla sig trogen traditionerna (My Yiddish Momme och Stardust) och han gör allt med en mästares handlag och omdöme.

När han spelar Ellingtons Prelude To A Kiss förförs man, på There Will Never Be Another You visar han att standards kan vara nog så livskraftiga och på Bye Bye Blackbird får han hela publiken att ge ifrån sig en kollektiv suck av förtjusning.
/Douglas Norström

 

Artist: Peter Gabriel

City: Stockholm, Sweden

Place: Globen

Date: 2003 04 24


(Only in Swedish)
Sångaren Peter Gabriel visade under torsdagskvällen att han är en artist med såväl konstnärlig integritet som känsla för hur en show skall läggas upp.

Somliga hävdar mer högljutt än andra att musik är en konstform precis som måleri eller skulptur, men lika lite som alla uttrycksformer av måleri är konst, är musik det. I Peter Gabriels fall råder det inget tvivel om att det är en konstnär man har att göra med. Texterna är i de flesta fall väl genomtänkta, musiken är noggrant orkestrerad och allt han gör präglas av en anslående genuin känsla. Under torsdagskvällen märks dock premiärnerverna av. Det var flera år sedan förra turnén och det är således inte särskilt konstigt att tekniken ibland krånglar eller att musikerna gör blygsamma snedsteg, men icke desto mindre märks det. Framförallt beter sig ljudet illa. Vad gäller själva musiken blir det mer angenämt.

Kvällen inleds med Peter Gabriel ensam i balladen Here Comes The Flood från hans debutalbum (1977). Låten tonar bort och ett smart sammansatt band med trotjänaren David Rhodes (gitarr) och den respektingivande basisten Tony Levin i spetsen äntrar den runda scenen som byggts upp i mitten av Globen. Arenan börjar sedan blixtra av stroboskopljus, bildspel, skuggor och visuella tricks. Effekten blir en konsert som lika mycket handlar om teater som musik. Scenografin är överdådig med en scen som kan snurra, höja och sänka sig; från taket kommer ljus och projicerade bilder som understödjer stämningen i musiken, senare tillkommer även båtar, cyklar och kronan på verket blir en gigantisk plastboll i vilken Peter Gabriel kliver in och rullar runt på scenen. Under hela kvällen springer hjälpredor i orangefärgade judodräkter runt och agerar maniska hustomtar åt musikerna.

Hits finns i form av Red Rain, en kraftfull Sledgehammer och en trött Digging In The Dirt, men listklättrare som Shock The Monkey och Big Time får den ivriga, om än till antalet blygsamma publiken vänta förgäves på. Istället rör det sig mer om lugnare, ibland rent av sävligt material, däribland Mercy Street, Downside Up och balladen Sky Blue med en snyggt dröjande kör på titelfrasen. Två timmar och sjutton låtar efter det att Peter Gabriel först visat sig avslutar han konserten som han började den, stillsamt med en ballad tillägnad sin far.
/Douglas Norström

 

Artist: Eric Gadd

City: Uppsala, Sweden

Place: Katalin (And All That Jazz)

Date: 2003 03 06

(Only in Swedish)
Eric Gadd har sedan debuten varit svensk funk- och soulmusiks främsta affischpojke. I torsdags gästade han Uppsala i samband med aktuella albumet Life Support och bjöd på en spelning fylld med hårt svängande funk, några anonyma låtar och tråkigt ljud.

När den nordiska soulens banerförare Eric Gadd gästar Uppsala, säljer biljetterna slut och stämningen är på topp långt innan huvudpersonen går på scenen. Men istället för att ta den givna vägen och sparka igång konserten med muskelfunk direkt, gör Gadd tvärtom. Han gillar att gå sina egna vägar och så även den här gången. Ensam sätter han sig vid mikrofonen och kör en akustisk version av tidiga balladen Bara himlen ser på, följer upp den genom att glida direkt in på Excuse me hallelujah och sedan Why don't you, why don't I. Enkelt, avskalat och smart.

Hans soloresa fortsätter med There's no one like you, men någonstans mitt i låten uppenbarar sig resten av sexmannabandet och låten förvandlas därmed från en spröd varelse till en frustande funkdrake. You Gotta Love Someone blir en ylande uppmaning ovanpå en av de tyngsta basar jag hört. Basen brummar bokstavligen så att byxbenen fladdrar. Så långt allt väl, funkmusik ska per definition ha en fet bas, men ljudteknikern firar inga segrar den här kvällen. Ljudet rundar, ljudmixen är ojämn och sången drunknar i övrig musik alternativt skär den istället igenom på ett oklädsamt vasst sätt. Synd på så rara ärtor. Någonstans kring Falling into you från nya albumet Life Support, tappar tillställningen dessutom styrfart och det dröjer flera låtar innan det hela vaknar till liv igen. Den ursnygga balladen Summer is here utgör det enda undantaget, men ack så fin den är.

Med Riding high ruskar gruppen liv i sig igen och harmonierna och falsettsången sitter som en smäck. Att Gadd har dragit på sig en förkylning märks inte och hans karaktäristiska älska-eller-hata-röst håller konserten igenom. Discofunkiga My personality drar hem jubel från publiken, Gadd ser ut att stormtrivas på scenen och keyboardisten får till en del riktigt tjusiga figurer, Wish I görs ännu bättre. Extranumren Life support och Saint in the parrish tillför inget särskilt, men bandet verkar lyckligt och publiken är ett kollektivt leende.
/Douglas Norström

 

Artist: Alice Cooper

City: Stockholm, Sweden

Place: Hovet

Date: 2002 11 09

(Only in Swedish)
Alice Cooper är en mästerlig entertainer, en sällsynt skicklig låtskrivare och alltid underhållande att se live. Men lördagens konsert är snudd på en karbonkopia av den han gästade Sverige med för 1,5 år sen, fast tröttare och därmed något poänglös.

Ingen kan som skräckrockens fader väva samman burlesk teater, freakshow-estetik och kvalitativt slagkraftig musik på ett så självklart sätt. Från det att Alice Cooper först visar sig med ett samurajsvärd i högsta hugg, till dess att ridån drygt två timmar senare går ner över en Britney Spears-kopias halshuggna lekamen är det här förstaklassig hårdrock och underhållning av det makabra slaget.

Dessvärre saknar dock framträdandet tre av de beståndsdelar som gör en konsert helt lyckad - tråkigast är att bandet verkar avtrubbade efter två år av samma låtlista och de firar över huvud taget inga segrar under kvällen, allra minst då Eric Singers tramsiga trumsolo. Därutöver är ljudet dåligt och tempot i showen vingligt.

Det som gör att det trots allt blir godkänt betyg för Alice Cooper är hans egna insatser. Sedan hemlandet USA först förfasades över hans kvinnokläder och kontroversiella texter under 70-talets början, har Cooper skrivit tjogtals med briljanta rocklåtar och åren har bara gjort honom till en bättre artist.

Under kvällen blir det sparsamt med material från senaste albumet Dragontown (från vilken Fantasy Man görs bäst), fler från föregående Brutal Planet (titelspåret, Sanctuary, m fl) och många av de stora hitsen, däribland: He's Back, Billion Dollar Babies, Poison, Feed My Frankenstein, No More Mr. Nice Guy, Lost In America, School's Out, I'm 18, Department Of Youth och Elected. Toppenlåtar allihop, men den höga kvaliteten schabblas bort genom att ingen på scenen, utom Alice Cooper själv, verkar ha ork kvar att ingjuta någon energi i dem. Synd på så rara ärtor, åtminstone för de av oss som inte är förstagångsväljare.
/Douglas Norström

 

Artist: Lenny Kravitz

City: Stockholm, Sweden

Place: Globen

Date: 2002 05 23

(Only in Swedish)
Från det att ridån faller till dess att Lenny Kravitz säger tack och adjö har han publikhavet i sin hand - bildligt och vid några tillfällen också bokstavligt då han beger sig ut bland dem och hälsar. Hade detta hållits i en intimare klubbmiljö hade konserten varit helt oslagbar, i arenaformat blev kostymen aningen för stor.

Lenny Kravitz karisma är i sig värd biljettpriset, utan tvekan är han en av dagens allra coolaste rockmusiker, men framförallt har han varit upphovsman till en lång rad hits sedan skivdebuten 1989. Under torsdagens konsert bjöd han bl a på äldre dunderhits som Let Love Rule, Are You Gonna Go My Way? och Is There Any Love In Your Heart, mellanhitar (i dubbel bemärkelse) som Rock & Roll Is Dead, covers som American Woman, och nyare låtarna Dig In och Fly Away. Alla rör de sig i ungefär samma tempo och sättet de är uppbyggda på skiljer sig inte nämnvärt från varann, men inte en enda gång upplever man dem som resultatet av återanvändning.

Onödigt spartansk scenshow
Om man kan säga att någon som är så musikaliskt retroförälskad som Lenny Kravitz är, känns sprudlande fräsch, så gör jag gärna det. Med pondus levererar han låt på låt i definitiva versioner tillsammans med ett band som i skuggan av affischnamnet gör ett styvt jobb. Det som känns lite tråkigt i sammanhanget är den i arenasammanhang mycket torftiga scenshowen (begränsad till utspridda bandmedlemmar under kreativt vimsande strålkastare) och Cindy Blackmans två utdragna och slarviga trumsolon, som får en att undra över hur en så begåvad komptrummis kan ha så lite att bidra med som soloröst.

Kravitz älskar uppmärksamheten
Roligare var då att se Lenny Kravitz njuta i fulla drag av den makt han hade över den konsekvent jublande publiken; varenda rockpose som uppfunnits visades upp, han flirtade flitigt och bröt omtänksamt mellan ett par låtar för att göra sig vinn om att några som klämts mot kravallstaketet klarat sig utan skador. Kreativ, sexig och omtänksam - äkta rock'n'roll och schysst kille i symbios - det finns en anledning till att han mutat in sitt alldeles egna lilla hörn i världens musikkanaler. När han på slutet börjar runda av kvällen på allvar med Again, vrider och vänder han på textraden "I wonder if I'll ever see you again" tills den blir en uppmanande fråga ställd till publiken - av reaktionerna att döma så bör han ha förstått svaret.
/Douglas Norström

 

Artist: Prince & The New Power Generation

City: Stockholm, Sweden

Place: Annexet

Date: 2002 10 22

(Only in Swedish)
När Prince i tisdags återvände till Sverige gjorde han det med besked - konserten blev tre timmar av partyfunk, oväntade låtval och hyperaktivt publikdeltagande.

Visserligen finns här fog för att anmärka på saker som det höga biljettpriset (870kr), några av jordens kaxigaste insläppsansvariga och, inte minst, de många och låååånga jamlåtarna som bandet envist återkommer till, men i slutänden är det en publik som både utmattad och rusig av lycka vandrar hem från en mäktig konsertupplevelse. Detta trots att Prince inte bjöd på särskilt många av sina stora hits. Här finns ingen 1999, Sexy M.F., Kiss, U Got The Look eller Little Red Corvette. Istället väljer Prince och NPG anno 2002 (bestående av bl a Candy Dulfer och Eric Leeds, alt-/tenorsaxofon och Uppsalabekantingen Renato Neto, keyboards) att söka sig in i det förflutna. Tidsmaskinen stannar på sjuttiotalet då makten låg hos namn som Parliament Funkadelic, Kool & The Gang och James Brown.

En timme efter utsatt tid glider den idag 44-årige Prince in på scenen som inramas av sammetsdraperier, rökelse och tre stora bildskärmar som manar till besök på hans webbsajt. NPG iklädda propra, mörka kostymer och Prince i en välskräddad nougatfärgad dito. Och inte minst finns hos honom ett leende som stannar kvar resten av kvällen. Mycket tack vare den enorma publikresponsen. Inledningen blir dock klen och försvinner iväg i ett töcken av jazziga improvisationer och tramsiga solon från alla inblandade. När Prince överger att leka Joe Satriani och sparkar igång Pop Life börjar konserten ruska liv i sig och sen bär det av.

Här finns hits som Raspberry Beret, Purple Rain och Nothing Compares 2 U; doldisar som The Ladder och The Ride; och mästerverk som den innerliga balladen Money Don't Matter 2 Night och Sign 'O' The Times som här bjuds i form av tung krossfunk. Mellan låtarna blir det frikostiga jazz- och funkjam, prat om hur bedrövligt usel dagens radio är (vilket säkert gladde de företrädare som radiokanalen NRJ hade på plats) och att vi människor måste börja bry oss om varandra.

Forna tiders påtagligt bittre Prince (skivbolagsstrider, namnbyten, et c...) verkar som bortblåst. Han bjuder upp publik på scenen, dansar med folk, pratar med personer på de främre raderna och lär ut danssteg - däribland The Ozzy Osbourne som utförs med darrigt stapplande steg.

Prince verkar stormtrivas och först efter tre timmar, tre omgångar extranummer och nästan trettio låtar skiljs våra vägar åt. Av såväl publikresponsen som av Prince uppenbara tillfredställelse med kvällen vågar jag gissa att Stockholm garanterat kommer finnas med på nästa turné.
/Douglas Norström

 
Nils Landgren Funk Unit

Artist: Nils Landgren Funk Unit

City: Uppsala, Sweden

Place: Katalin (And All That Jazz)

Date: 2004 04 07


(Only in Swedish)
Somliga pratar, andra får saker gjorda. Nils Landgren tillhör den senare kategorin och när han tillsammans med Funk Unit tar sig an ABBA:s digra låtkatalog svänger det som besatt från första stund.

Trombonisten Nils Landgren och hans band går för knock direkt med en tjusigt omarbetad version av Money, Money, Money som genom Funk Units skräddarkunskaper fått feta funkkläder. Det blir den första av flera ABBA-låtar som minutiöst arrangerats om och kvällen artar sig snabbt till en lång gissningslek där publiken ofta får sväva i ovisshet om vilken ABBA-låt det är som spelas hela vägen fram till refrängen. Efterföljande Summer Night City trappar upp tempot ytterligare och bjuder på några riktigt fina duettpartier mellan Landgren och nytillskottet Annika Granlund (sång/trumpet). Dancing Queen tar sedan vid i form av en lojt gungande ballad och någonstans här tappar konserten i intensitet. Inte minst på grund av ett såsigt saxsolo av Karl-Martin Almqvist och Knowing Me, Knowing You som även den missar målet, om än med liten marginal.

Därefter bär det åter av uppåt med SOS i vilken blåset firar segrar med några sällsynt snygga ostinatofigurer ovanpå en fläskig grund av funk. The Name Of The Game får hela Katalin (stället alltså) att gunga och Lars DK Danielssons långa och eleganta bassolo är i sammanhanget inte mindre än briljant. Trumslagaren Wolfgang Haffner, som konserten igenom agerar bandets hjärta och extremt pålitliga motor, tar därefter vid med ett solo som handlar mindre om finess och mer om muskler. Av publikreaktionerna att döma är dock högljutt pukdunder som vanligt mycket uppskattat.

Roligare är att den mångbegåvade Magnum Coltrane Price ges mer utrymme än brukligt till att spela klaviatur och, inte minst, att sjunga. Voulez-Vous, Super Trouper och Take A Chance On Me avslutar ABBA-delen av repertoaren och lämnar över stafettpinnen till några av Funk Units "Greatest Hits" där Ain't Nobody röner störst framgång och får publiken att både sjunga allsång och sträcka armarna mot skyn. Mitt i publiken syns till och med en blindkäpp vifta hej vilt i luften. Som sagt, det svänger om Nisse från Degerfors. Extranumret blir en ballad, ABBA:s Thank You For The Music, som han framför sittandes på ena sidan av scenen. Här sjunger han så perfekt avvägt och själfullt att publiken börjar spontanköra i viskningsnivå och att en luttrad kritiker får gåshud av pur förtjusning.
/Douglas Norström

 
Norah Jones (+ Amos Lee)

Artist: Norah Jones (+ Amos Lee)

City: Stockholm, Sweden

Place: Hovet

Date: 2004 06 24


(Only in Swedish)
Norah Jones har sin beslöjade röst att tacka för mycket, men i livesammanhang blir hennes totala brist på scenpersonlighet ett problem som påverkar hela konserten negativt.

Support:
Med en gitarr som enda skydd lyckas singer/songwritern Amos Lee inom loppet av några låtar att charma nästan hela Hovet. Det är ingen dålig bedrift med tanke på att människan ännu inte har något som helst namn som artist. Covern på Bill Withers makalöst snygga Ain't No Sunshine är inte mycket att hurra för, men Lees egna Give It Up får en att associera positivt till Dave Matthews och balladen I've Seen It All Before blir en rar historia som ger mersmak. Låtarna väver han sömfritt ihop genom snygga mellansnack och när han refererar till den pågående fotbollshysterin vinner han hela publikens hjärta i ett nafs. Som förband i det lilla formatet förbereder han scenen perfekt åt Norah Jones.

Headline:
När sångerskan Norah Jones för några år sedan lämnade Texas till förmån för New York fanns det säkert ett visst mått av tvivel förknippat med jakten på framgång. Såhär i backspegeln fanns det inget att vara orolig för. På bara tre år har hon blivit en framgångssaga av sällan skådat slag och utan i stort sett någon PR gick debutskivan upp på hitlistor världen över med guld- och platinaskivorna som följd. Anledningen till det hela är dock en gåta. Förvisso är det talande att Jones extremt ljumma repertoar går hem stort inte minst här i Landet Lagom och på skiva räcker en god röst och pianospel av talangfull medelklass uppenbarligen långt, trots en repertoar uppbyggd av sinsemellan i stort sett identiska låtar. Men i livesammanhang blir situationen nästan bisarr.

Spelningen på Hovet gör det snudd på omöjligt att värja sig från klyschor om lackfärgs torktid och att begära uppåt 500 kronor för att se en artist med ungefär samma karisma som en läskburk känns fel på, ja, alla sätt. Första gången jag såg Norah Jones i verkligheten inbillade jag mig att hon blott hade en dålig kväll, men icke. Ung kvinna med blicken konsekvent vänd bort från publiken har visat sig vara ett normalläge och när detta paras med en repertoar där låtarna är förvillande lika varandra och mellansnacken består i osäkert korta fraser som "thanks" alternativt "thank you" är det svårt att hitta någon anledningen till att inte nöja sig med den skivbundna Norah Jones.

Torsdagskvällen inleds med balladen Turn Me On från debutskivan och följs av ytterligare fyra städat lågmälda diton. Stora delar härstammar från senaste albumet, däribland The Prettiest Thing, Carnival Town, Creepin' In och Don't Miss You At All. Hitsen Come Away With Me och Sunrise röner mest jubel från publikhåll och möjligen är detta också anledningen till att Norah framåt slutet av konserten vågar ge sig i kast med att småprata med publiken. Bortser man från igenkänningsfaktorns betydelse imponerar dock främst den trolskt mystiska balladen I've Got To See You Again där scenen badar i rött ljus, Adam Levy spinner guld på sin gitarr och Norah sjunger speciellt dröjande. Den största skrällen kommer precis vid slutet i form av en storartad cover på The Bands Life Is A Carnival. Där visar Jones att hon har flera strängar på sin lyra, men det blir för lite, för sent. Poängen med en livespelning är att den ska tillföra en dimension man inte får genom stereon och något sådant finns inte här.
/Douglas Norström

 
John Mayall & The Bluesbreakers

Artist: John Mayall & The Bluesbreakers

City: Uppsala, Sweden

Place: Katalin (And All That Jazz)

Date: 2004 06 29


(Only in Swedish)
John Mayall, den brittiska bluesens fader, fyllde i tisdags Katalin från vägg till vägg med tung bluesrock, god stämning och en trevlig överraskning.

Eric Clapton lämnade The Yardbirds till förmån för John Mayall & The Bluesbreakers. Peter Green gick efter "examen" från samma grupp vidare till att skapa Fleetwood Mac, Mick Taylor anslöt sig till Rolling Stones och så fortsatte det. Efter en tid i Mayalls plantskola blev skickliga gitarrister ännu skickligare och att tala om den nu 71-årige John Mayall som den brittiska bluesens fader är ytterst befogat. När han gästar Uppsala blir det tillsammans med ständige parhästen Joe Yuele bakom trummorna, amerikanen Hank Van Sickle på bas och säkre gitarristen Buddy Whittington som tekniskt blickfång.

Blues kan vara många saker och i Mayalls tappning är pop och rock två stora ingredienser. Efter en förtjänstfull uppvärmning av soloartisten John Burger och därefter The Bluesbreakers på egen hand dyker, efter viss väntan, den karaktäristiska vita hårmanen upp på scenen. Det som följer blir ett musikaliskt strövtåg som passerar både nya soptippar och vackra gamla gårdar. Tidiga låtar som Otis Rush-covern All Your Love blandas med egna Have You Heard (här i en mycket fin balladtappning) och splitter nytt material som Dirty Water, som dock visar sig alldeles för tungrott och andefattigt för att fungera live.

Att konsertljudet växlar mellan mediokert och dåligt är olyckligt, men det som drar ner helhetsbetyget är att alldeles för många låtar tappar i intensitet och tillåts att tidsmässigt sträcka ut långt bortom vad materialet håller för. Klassikern Talk To Your Daughter dyker upp som obligatoriskt extranummer, men konsertens enda verkliga höjdpunkt blir den elektrifierande Somebody's Acting Like A Child där kvällens överraskning, amerikanske barnstjärnan Eric Steckel, går en hård gitarrmatch mot Buddy Whittington och sköter sig strålande trots konkurrensen.
/Douglas Norström

 
Stevie Wonder

Artist: Stevie Wonder

City: Stockholm, Sweden

Place: Stadion

Date: 2004 07 17

(Only in Swedish)
Istället för att ta den trygga vägen och stapla superhitsen på varandra, likt i norska Molde två dagar tidigare, väljer Stevie Wonder i Stockholm att chansa på flera av sina mindre kända melodier samt en och annan jazzstandard.

Stjärnan höll vad han lovade tidigare i veckan och lagom till lördagens konsert skiner solen från en klarblå himmel över ett nästan utsålt Stockholm Stadion. Som inledande programpunkt på Stockholm Jazzfestival kunde man heller inte ha hittat en lämpligare artist. Stevie Wonders namn borgar för att locka publik, många av hans låtar är odiskutabelt tidlösa klassiker och inte minst är Wonder fenomenal live. Under nordenturnéns första konsert bjöd han på ett pärlband av sina mer partybetonade låtar, i Stockholm är låtlistan utbytt och istället fokuserar han här på ballader.

Kvällen inleds med en utsökt version av Golden Lady från tidigt sjuttiotal - det decennium som av många anses vara Wonders storhetstid. Här kommer han också att fortsätta vistas under de nästan tre timmar som följer. Inte minst genom flera låtar från storsäljarna "Songs In The Key of Life" och "Innervisions". Higher Ground görs i en tung, suggestivt pumpande form. Sir Dukes trixigheter får publiken att sträcka händerna mot skyn och vifta febrilt i hopp om att träffa rätt bland synkoperna. I Wish framförs ännu bättre och de moderniserade blås- och körarrangemangen ger låten ett helt nytt lyft. Isn't She Lovely görs i en andlöst vacker version och som om mycket inte vore nog levererar stjärnan här ett munspelssolo som får en att kippa efter andan.

Ett längre parti ballader får sedan konserten att tappa momentum. Overjoyed och nyskrivna soulnumret True Love håller bra och instrumentala versioner av Misty, Coltranes smarta Giant Steps och Horace Silvers Song For My Father passar visserligen in i sammanhanget, men här falnar lite av den magi som tidigare byggts upp. Inte minst då ljudet i Stadion är beklagligt som bäst och lämpar sig föga för sirliga detaljer. Det hela visar sig dock vara en svacka och efter ett tag bär det åter av med Wonderska standards som My Cherie Amour, You Are The Sunshine of My Life, I Just Called To Say I Love You, Signed, Sealed, Delivered och Superstition.

Den sällan spelade balladen The Secret Life of Plants samt den pinfärska kampsången What The Fuzz? blir kvällens absoluta höjdpunkter och lagom till att Another Star klingar ut framåt elvasnåret vore det något av en utmaning att hitta någon som inte smittats av Stevie Wonders uppenbara kärlek till musik och livet i stort.
/Words & Photo: DOUGLAZ.COM

 
Van Morrison

Artist: Van Morrison

City: Stockholm, Sweden

Place: Skeppsholmen

Date: 2004 07 22


(Only in Swedish)
Med egna låtar som Brown Eyed Girl, flera jazzstandards och ett bra band i ryggen borde Van Morrison ha vunnit publikens hjärta med lätthet, men torsdagens spelning på Stockholm Jazz Festival blir en besvikelse.

Någon direkt muntergök har han aldrig varit, men Van Morrison har konsekvent hållit sin egen linje kreativt sett vilket lett till en lista med extraordinära låtar. Under torsdagskvällen förefaller han dock stå på scenen under vapenhot och här gläntas det inte ens på låtskatten. Däremot får den förväntansfulla, och till antalet stora publiken titta på en liten butter gubbe i hatt som knappt åttio minuter in i konserten går av scenen efter ett pliktskyldigt extranummer bestående av Brown Eyed Girl.

Visst håller rösten bra, även om det mumlas fler än en gång, och några maniska fans skulle kanske säga att underbart är kort, men då stompiga versioner av Walkin' My Baby Back Home och Baby Please Don't Go är det mest upphetsande som händer är det svårt att hålla med. Have I Told You Lately That I Love You har stöpts om genom ett läckert arrangemang, men det blir den ensamma anledningen till att höja ordentligt på ögonbrynen under hela den korta konserten.

Bandet, som gästas av välkände engelske trombonisten Chris Barber håller ångan uppe och backar upp Morrison förnämligt, men stjärnan själv agerar stenstod och i slutänden blir det en påtagligt tom känsla man får av alltihop. Avsaknad av fel innebär inte att något måste vara rätt och det verkar vara en lärdom som fortfarande undflytt mannen under hatten.
/Words & Photo: DOUGLAZ.COM

 

 
 
 

Want to be kept in the loop?

 

Syndicate Douglaz

Douglaz.com reviews are available in RSS format, to syndicate/subscribe to the review feeds you need a RSS reader. If you don't have one you can probably find one here.