Språk: SE | EN

Showing post 41 to 49 of 49

 

First page Previous page

Lisa Nilsson

Artist: Lisa Nilsson

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin

Date: 2006 03 24


(Only in Swedish)
Lisa Nilsson visar att hon alltjämt är Sveriges främsta sångerska och den här gången med eminent komp som stöd, men en parad av ballader prövar lyssnarens tålamod.

Efter nästan ett århundrade som levande karaokemaskin är det inte undra på att Lisa Nilsson nu (äntligen) låtit de gamla soulpophitarna gå i pension. Samtidigt är det Mauro Scocco-låtar som Himlen runt hörnet, Allt jag behöver och Varje gång jag ser dig, som dels fört henne dit hon är idag och dels är de som de flesta vill höra henne sjunga. Det gör hon inte - åtminstone inte under torsdagskvällen. Det hedrar henne. Istället blir det amerikansk balladjazz, blandat med brasiliansk dito, ett par svenska ballader och några enstaka swing- och bebopnummer som får agera väckarklocka.

Intrycket av kvällen är tudelat. Å ena sidan är Lisa Nilsson en makalös sångerska, inte minst tekniskt sett. Detta något som alldeles för ofta tappas bort då hon kommer på tal. Å den andra kan ballader staplade på varandra vara ett oerhört effektivt verktyg för att fånga publikens uppmärksamhet, men det kräver också oerhört mycket av alla inblandade – såväl musiker som publik. Den här gången förlorar hon kontrollen. Kvällen i sig börjar vingligt med Caught Between A Smile And A Tear, ett av de få originalen, men den tar sig snabbt med en elegant version av You Don't Know What Love Is i sakta mak. Denna följs sedan av ballader som All The Things You Are och Good Morning Heartache i ultrarapid, en sprättigt pigg But Not For Me och precis innan halvtidspausen en snabb, lätt förvirrad version av My Shining Hour.

Efter pausen bjuds nästan idel ballader i form av Autumn Leaves, The Miracle Of You, Summer Wind och Antonio Carlos Jobims rara Wave som först presenteras i balladform, med fokus på Lisa, och sedan i något snabbare tempo med hela bandet. Det hela går med knapp styrfart framåt och trots Nilssons uppenbara talang, blir det ofta påtagligt sövande. Det märks också på bandet där främst trumslagaren Albert "Tootie" Heath ibland tappar bort sig helt. Tootie är en av jazzhistoriens mest luttrade musiker, men till och med han ställer sig tydligen frågande till exakt vad han ska göra för att fylla ut de evighetslånga tomrummen mellan ett och två. Bättre går det för pianisten Niels Lan Doky och den danske kontrabasisten Mads Vinding som här precis som alltid gör ett fenomenalt jobb med att hålla samman allt och samtidigt tillföra tjusigt detaljarbete.

Mest välkomna överraskningen är studsande bluesen Never Make Your Move Too Soon som avslutar kvällens extranummer, men den absoluta höjdpunkten blir trots allt en ballad och därtill en av hennes egna. Säg det igen är möjligen den vackraste kärleksballad som skrivits på svenska och här i denna stund kanske också den vackraste balladen någonsin. Så spröd, så naket avskalad, ärlig och kraftfull - för en kort stund får hon här hela världen att stanna till.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 
Georg "Jojje" Wadenius

Artist: Georg "Jojje" Wadenius

City: Uppsala (Sweden)

Place: Alfvénsalen

Date: 2006 03 30


(Only in Swedish)
Jojje Wadenius är en av världens främsta gitarrister, men bandet som helhet spretar åt olika håll och repertoaren är varierad på gott och ont.

Grannlandet Norge har inte bara oljepengar i högar, utan också en förhållandevis nyvunnen nationaltillgång i form av exilsvensken Georg "Jojje" Wadenius. Samme Jojje som för de flesta svenskar är mest känd för ledmotivet till Kalles klätterträd och barnskivan Godá, Godá. Utomlands är han däremot känd för att han under massor av år var en av världens fem största studiogitarrister med bas i USA och även på senare år har man kunnat höra honom på inspelningar med alla från Backstreet Boys och Kent till George Benson. För att kunna smälta in i så skilda sammanhang som möjligt tenderar studiomusiker av denna kaliber vara nödgade att göra avkall på sin individualitet. Så icke Wadenius.

På skiva kombinerar han de bästa av världar genom att skickligt anpassa sin personliga stil till omgivningen, men på scenen här i kväll är det 100 procent Jojje som hörs. Hans gitarrspel är unikt och inte minst är han ett proffs ut i fingerspetsarna. Detta så till den milda grad att han trots influensa och uppenbart risig dagsform inte bara vägrar att ställa in, utan dessutom förmår spela på en nivå som väldigt få musiker når upp till. Några som dessvärre inte gör det är hans medhavda komp. Martin Östergren (keyboard), Leif Johansen (bas) och Pete Abbott (trummor) är alla skickliga, välmeriterade musiker, men bandet känns föga samspelt och det är först framåt slutet av konserten som allt rör sig åt samma håll.

De som vant sig vid senare års välkammat lågmälda Jojje har föga att hämta under kvällen, istället är det tung funkrock och sirliga västkustballader som gäller. Förhandlingarna inleds med Robben Fords Brother i pigg tappning, följs av Jojjes ballad Longing med mustigt Porcaro-shufflekomp, New Orleans-funkiga Sushiland, med ett fräckt tvärflöjtssolo via keyboarden, balladen Kärleksmorgon och efter pausen en räcka hårdsvängande låtar med fusionnumret Atlantis och Jeff Becks tunga Led Boots som lovvärda utropstecken. Likt ett fint vin mognar konserten med tiden, men underbart är kort och lagom till att alla bitarna faller på plats är sagan all.
/Douglas Norström

 
Il Divo

Artist: Il Divo

City: Stockholm (Sweden)

Place: Globen

Date: 2006 04 23

(Only in Swedish)
Skönsjungande och bildsköna så det förslår fyllde mångmiljonsäljande pojkgruppen Il Divo Globen till brädden då de i söndags för första gången gästade Stockholm.

Som ett rumsrent alternativ för dem som vuxit upp, men alltjämt när en dold förtjusning i pojkgrupper som New Kids On The Block satte American Idol-Simon Cowell för två år sedan samman Il Divo. Kvartetten består av fyra oklanderligt väluppfostrade, välskräddade och välvårdade unga män från lika många länder som drillats hårt i publikfrieri. Skillnaden gentemot andra pojkgrupper är att Il Divos medlemmar är sångare snarare än dansare och att deras repertoar består av harmlöst bombastisk light-opera istället för ren pop.

Konceptet är ur affärssynpunkt genialt. Då operavärldens kungligheter Carreras, Domingo och Pavarotti slog sig samman för ett gemensamt projekt sprang publiken benen av sig för konsertbiljetter och skivor, i dag är det Il Divo som övertagit manteln rent försäljningsmässigt. Musikaliskt är det förutsägbart på gränsen till löjeväckande. Inledande Regresa A Mi är ett talande exempel. Förlagan är Toni Braxtons monsterhit Unbreak my heart som här översatts till italienska för att göra den passande operalik. Sångare Ett inleder, sångare Två tar vid, sedan Tre och Fyra och därefter alla unisont, gemensam vers, oktavhöjning på känt schlagermanér och ett avslut med stegrad dynamik, reverb och några tricks från ljudteknikerhåll. Balladen All By Myself, samma sak. Den smäktande Passerá likaså. Nella Fantasia, jodå, varför frångå ett vinnande koncept? Och så vidare... Allt är minutiöst planerat hela vägen från sången till strandraggarsvadan som utgör mellanprat till hur de synkroniserat, men till synes helt nonchalant ger varandra manliga kramar då de hittat fram till någon extra tårdrypande passage i endera låt.

Il Divo har lika mycket med kultur att göra som Chippendales dansare och de är ungefär lika originella, men som show betraktat får publiken vad de betalat för. Allt låter som på skiva och alla i bandet representerar någons idealbild av den perfekta mannen. Medlemmarna själva är högst medvetna om sina roller och ikläder sig dessa till perfektion. Uppbackade av en fulltalig stråksektion och ett säkert kompband lyckas Il Divo onekligen väcka publikens känslor, men där merparten av publiken jublar entusiastiskt sällar jag mig till minoriteten som ryser ända in i märgen.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 
The Fabulous Thunderbirds

Artist: The Fabulous Thunderbirds

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin

Date: 2006 07 07


(Only in Swedish)
The Fabulous Thunderbirds var ett fenomenalt bluesrockband, men tiden har inte varit nådig mot dessa åskfåglar från Texas.

Omvägen via Storbritannien kom vit blues med tydliga rockinslag att bli en maktfaktor i musikvärlden. Framåt åttiotalet nästlade sig genren tillbaka förbi det amerikanska tullverket och in i den kultur som givit upphov till det hela. En av de amerikanska grupper som gjorde mest väsen av sig, i positiv bemärkelse, var The Fabulous Thunderbirds.

Kring mitten av åttiotalet var de ett av Nordamerikas bästa liveband, men sedan dess har mycket hänt. Mest uppmärksammat blev gitarristen Jimmie Vaughans avhopp. Mest olyckligt är att gruppen idag inte har mer än repertoaren gemensamt med sitt forna jag. The Fabulous Thunderbirds av igår åt sådana band som de i nuvarande tappning blivit till frukost. Närmare bestämt är dagens åskfåglar en splittrad flock där den karismatiske frontmannen, tillika den enda kvarvarande originalmedlemmen Kim Wilson, får kämpa förgäves med att täcka över att bandet han numera turnerar med stundtals är oförlåtligt slarvigt.

Repertoaren omfattar material ända sedan den självbetitlade skivdebuten 1979 (låten She's Tuff) till förra årets Painted On, en skiva som överraskade positivt. Därifrån kommer också två av kvällens få höjdpunkter i form av låtarna Postman (med ett Vaughan-inspirerat gitarrsolo av Kirk Fletcher) och den rockabilly-stompiga Two-Time Fool. Wilson är ett proffs ut i fingerspetsarna och röst, manér och munspelande håller fortfarande hög klass. Den redan nämnde Fletcher är också ett välkommet inslag i bandets historia. I övrigt är nog två, tre, gärna fyra öl under västen något av en förutsättning för att inte störas av bandets konsekventa slarvande. Lyckligtvis har många i publiken fyllt den kvoten, medan de som inte nått dit kan förundras över tempon som svajar markant, illa samspelta musiker och gott om missar av alla de slag.

När gruppen framåt midnatt på ett spektakulärt vis lyckas totalhaverera klassikern Tuff Enuff är det inte utan att man blir bedrövad. Det här är inte The Fabulous Thunderbirds, det här är med några få undantag knappt ett hyggligt garageband.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 
John Fogerty

Artist: John Fogerty

City: Stockholm (Sweden)

Place: Globen

Date: 2006 07 10


(Only in Swedish)
Efter framgångarna med Creedence Clearwater Revival sadlade frontfiguren John Fogerty om till att bli soloartist och ensam är i hans fall vidunderligt stark.

Konsertlokalen är halvfull, men det kan bero på att John Fogerty klämt in hela fem spelningar på raken i vårt förhållandevis lilla land. Hur publiken lyckas sitta beskedligt på sina stolar och blott vicka försynt på foten är däremot en gåta. Fogerty tillhör nämligen den sällsynta skara av gamla uvar som inte tappat ett uns av sin stolta fjäderdräkt. Visst märks det att han spelat låtar som Born On The Bayou, Bad Moon Rising och Cotton Fields fler gånger än han själv kanske skulle önskat, men de är för den skull inte dåliga. Mindre sönderspelade låtar, som den textmässigt sparsmakade Bootleg, den gungiga Blueboy och den uppgivet sorgsna balladen Deja Vu, klarar sig desto bättre. Den aggressiva Fortunate Son, partylåten Hey Tonight och klassikern Up Around The Bend är å sin sida helt galet bra.

Bland de mer välkända låtarna är det Marvin Gayes I Heard It Through The Grapevine, rockballaden Who'll Stop The Rain och den blytunga rockstänkaren It Came Out Of The Sky som lyckas allra bäst under en kväll som bjuder på närmare trettio låtar från hela karriären; både den egna och den med Creedence. En särskild eloge går till Kenny Aronoff, en sedan länge högt ansedd trumslagare som aldrig någonsin gör något dåligt. Han är en brutal slagskämpe när det behövs, en verserad gentleman när situationen så kräver och allting gör han med sådan övertygelse att han faktiskt inte har någon konkurrens.

Undermåligt, skrälligt ljud hotar till en början att sabotera konserten, men det tar sig efterhand och det skall mycket till för att få denna ångvält att sakta in. Fogerty är en rockstjärna på ett sätt som de flesta av dagens hoppfulla inte kommer i närheten av. Allt han gör har en självklarhet som är smått häpnadsväckande och framförallt verkar han ha förbannat kul där på scenen. Fogerty småpratar med skrikande fans, han garvar, växlar glatt mellan nytt och gammalt och visar om och om igen att det visst går att åldras med hedern i behåll även som rockmusiker. När han sparkar liv i The Old Man Down The Road får man gåshud av lycka och en konsert blir helt enkelt inte mycket bättre än så här. Gammal är äldst och herr Fogerty är alltjämt kung i rockens rike.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 
Eric Clapton

Artist: Eric Clapton

City: Stockholm (Sweden)

Place: Globen

Date: 2006 07 29


(Only in Swedish)
Musikbranschen är en hård bransch där ålder nästan konsekvent dukar under för ungdom. Men det finns undantag. Eric Clapton är inne på sitt femte decennium som artist och i Globen finns blott enstaka ströplatser kvar.

Konserten börjar exakt på utsatt tid med en stenhård version av Pretending. Bandet, som är inramat av ett påkostat scenbygge med ljusramper, fondväggar och storbildsskärmar, består av idel ädel adel. Fast inte samma som brukligt. Tydligast märks skillnaden i bandkaraktär genom att Steve Gadd och Nathan East bytts ut mot trumslagaren Steve Jordan och basisten Willie Weeks. East lämnar ett visst tomrum efter sig, medan Jordan är en avsevärt mer passande trumslagare än Gadd. Jordan manar på, stödjer och tillför energi konserten igenom på ett sätt Gadd aldrig förmådde.

Öppningslåten övergår i I Shot The Sheriff, i en påtagligt vit reggaetappning. Claptons solo är dock mästerligt konstruerat med fina linjer och klok dynamik. Denna följs av den funkiga Got To Get Better In A Little While och bluesballaden Old Love som bjuder på enorma solon av både Clapton och gästande Robert Cray. Med partylåten Everybody Oughta Make A Change höjs sedan stämningen väsentligt och den lämnar i sin tur över till Motherless Children - en medioker låt som överlever helt tack vare Claptons briljans.

Energiskt party får sedan träda åt sidan för ett akustiskt set med låtar som Back Home, I Am Yours och Running On Faith. Killen till vänster om mig somnar och det känns i sammanhanget som ett uttryck av brutal ärlighet. Samtidigt har Clapton vuxit i kläderna som renodlad bluesman. När han nu sjunger klassiker som Nobody Knows You When You're Down And Out, klingar det inte längre falskt på samma sätt som tidigare.

Tredje set inleds med den småtramsiga After Midnight, den ylande Little Queen of Spades och shufflen Further On Up The Road där gitarristen Derek Trucks får gott om utrymme att visa sin överlägsenhet som slidegitarrist. Sedan vänder det åter till finstämd ballad med den eleganta kärleksförklaringen Wonderful Tonight. Kvällen avslutas med en domedagstung Layla och en suverän version av den gungande Cocaine.

Bandet som sådant har framåt slutet börjat vackla på stegen, men Clapton tappar inte heller nu ett uns av sin intensitet. Konserten igenom är han nästan kusligt jämn, oavsett vad övriga bandet hittar på, och alla de som främst känner till Clapton för sin Unplugged-konsert på MTV och låtar som Tears In Heaven, får här en förklaring till varför man i sextiotalets London kunde läsa klotter som "Clapton is God" på husväggarna. Eric Clapton är smått otrolig än idag.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 
Ulf Wakenius

Artist: Ulf Wakenius

City: Uppsala, Sweden

Place: Alfvénsalen

Date: 2006 09 28


(Only in Swedish)
En världsartist och tre av landets mest luttrade musiker är en lika bra kombination i verkligheten som det låter på pappret, men Alfvénsalens akustik gör ingen glad.

Alfvénsalen är och förblir en av stadens akustiska mardrömmar. Jämte Universitetsaulan är det svårt att överhuvudtaget tänka sig en lokal, som används för musik, som lyckas besitta så många oönskade egenskaper på en och samma gång. När det rör sig om förhållandevis bastung musik är den rent omöjlig. Gitarr, kontrabas, trummor och en mullrande flygel står därför inför något av en utmaning i denna miljö. Mest olyckligt är att det dåliga ljudet gör det omöjligt att sjunka in i musiken. Någon konsertstämning blir det aldrig fråga om.

Det är i det här fallet ovanligt olyckligt. På scenen står nämligen Ulf Wakenius, Hans Backenroth, Kjell Öhman och Joakim Ekberg. Den förstnämnde är en av världens skickligaste jazzgitarrister och mångårig kollega till legenden Oscar Peterson. De övriga tre är några av landets allra flitigast anlitade musiker.

Kvällen, som helt går i Oscar Petersons tecken, inleds med den i normala fall tämligen poppiga Secret Love. Här har den dock modifierats så att Wakenius lätta lärkvingar svävar högt ovanför en rivig, näst intill skramlig botten. Kontrasten fungerar förträffligt. Från det bär det av till loj Ellington-swing på Love You Madly och Petersons lekfullt slängiga Dancing Feet där en klurig introfigur övergår i snabb swing och ett respektingivande solo av trumslagaren Joakim Ekberg.

Därefter tar Ulf Wakenius vid med ett kort solomedley bestående av balladerna Smile och Nuages. Smakfullt, klokt och gruvligt tekniskt, men det eteriskt lätta tilltalet störs av en extremt högljudd grupp människor som, trots att de befinner sig utanför själva byggnaden, lyckas skjuta konsertens känsligaste passage i sank genom att skrika till varandra från varsin sida av Fyrisån. Betydligt bättre går det på Ray Browns funkiga Lined With A Groove och Petersons elegant skräddade Cakewalk (vilket också är titeln på kvartettens kommande skiva).

Kvällen avslutas på topp med Benny Goodmans Soft Winds i ett förrädiskt knepigt arrangemang där Wakenius solo får flera av gitarristerna i publiken att kollektivt kippa efter andan. Hade det inte varit för den urusla akustiken hade detta kunnat bli en stor upplevelse - alla förutsättningarna fanns här rent musikaliskt -men som det nu är blir upplevelsen tudelad.
/Douglas Norström

 
Peter Erskine/Lennart Åberg

Artist: Peter Erskine/Lennart Åberg

City: Uppsala, Sweden

Place: Katalin

Date: 2006 10 14


(Only in Swedish)
Från psalmsång till hårdrock. Hela Uppsala ljuder av musik under lördagen och samtidigt som Universitetsaulan färdigställs inför en trygg kväll i Duke Ellingtons tecken, blir det desto mer vågad jazz på Katalin.

På scenen står tre av Sveriges bättre jazzmusiker och bakom de glänsande cymbalerna sitter Peter Erskine, en av världens mest rutinerade trumslagare. Den otvivelaktige ledaren för det hela är dock saxofonisten Lennart Åberg som befinner sig ute på en kort Sverigeturné med anledning av sin nya skiva Free Spirit.

Konserten inleds med den sympatiska Arthur som efter några minuter av försiktigt trevande byter karaktär och lämnar det blyga till förmån för mullrande självsäkerhet. Åberg, som länge verkar ha föredragit sopransaxen, visar här med pondus att han är en ännu säkrare tenorsaxofonist och Erskine passar på att flika in ett ovanligt intelligent trumsolo. Den snabba Amarone tar vid med markant sydeuropeiska drag och blir också den första låten där basisten Christian Spering får chans att visa sin avsevärda talang. Balladen In memoriam följer, men den får aldrig något fotfäste och den tillför inget annat än spridda gäspningar.

Bättre går det för det småspräckiga Don Cherry-medleyt från dennes Relativity Suite bestående av Tantra, Mali Doussn’gouni och Desireless. Spering öppnar ensam med att använda stråken till kontrabasen, varefter övriga bandet faller in i ledet. Åbergs tenor agerar kapten, medan bas och piano stundtals lurar en att tro att den translikt repetitiva kompfiguren de spelar är loopad. Som vanligt är det också svårt att inte känna att musikerna som framför Cherrys kompositioner ofta är bättre än hans låtar.

Efter en alldeles för lång paus återvänder bandet för sitt andra och avslutande set som inleds med en rivstart genom The Don (en snirklande melodi fylld av vackra detaljer) och den funkiga Rain där Erskines fenomenala tajming och teknik bidrar stort till att gjuta liv i de ettriga sextondelarna. Åbergs Folkvisa faller däremot sönder till följd av borttappad gnista och oinspirerat vispspel, men skadan repareras gott av Ornette Colemans hardboppiga Race Face där i synnerhet Karlssons kluriga pianospel får mig att humma förtjust.
/Douglas Norström

 
Kenny Barron

Artist: Kenny Barron

City: Uppsala, Sweden

Place: Katalin

Date: 2006 12 19


(Only in Swedish)
Den amerikanske jazzpianisten Kenny Barron pendlade mellan ytterligheter under en solokonsert där ögonblick av ren magi fick tampas med alltför långa stunder av tekniska uppvisningar.

Det är en krokig väg han vandrar helt allena denne storhet i det tysta. Pianisten Kenny Barron skivdebuterade i eget namn för över trettio år sedan och har utöver dussintals egna skivor medverkat på hundratals inspelningar med kända namn som Stan Getz och en rad tunga hardbop-stjärnor. Ikväll är han i Uppsala, utan ackompanjemang, helt ensam vid en stor flygel i en lokal som inte var särskilt välfylld till att börja med och gradvis blir än tommare i takt med att delar av publiken smyger hemåt.

Två och en halv timme, exklusive paus, med solopiano blir enahanda nästan oavsett artist. Chick Corea är ett av ytterligt få undantag som lyckats med den bedriften, Barron är inte lika virtuos. Bortsett från ekonomin i det hela, finns det dessutom få argument för solokonserter. Utan en övermänsklig kombination av känsla, tur och teknik vinner musik alltid på att idéer bollas mellan olika parter. Alltför ofta ger sig Barron också i kast med så tekniskt intrikata manövrer att känslan i musiken yr bort bland snöflingorna utanför fönstret. Gershwins Embraceable You inleder och följs av balladen Love Walked In, båda är könlöst anonyma.

Bättre går det för Well, You Needn't där Barron, som nu börjat bli varm i kläderna, gör en briljant tolkning av Monks klassiker. Feta basdunsar med vänsterhanden kompar flinka raider längs klaviaturens högerflank och Monk ler nog i sin himmel över det lekfulla allvaret. Memories Of You är utomordentligt välstrukturerad i Barrons tappning, men alltför välpolerat artig för att beröra, precis som den efterföljande I'm Confessin' (That I Love You). Därefter kommer kvällens andra höjdpunkt i form av den sanslöst vackra popballaden Song For Abdullah. Monk's Dream saknar däremot den relevanta humor som föregående Monk-låt lyckades så väl med och standarden The Very Thought Of You missar helt mål.

Originalet Sunshower vinner däremot allas hjärtan. Komprimerat till några få minuter har Barron i den lyckats klämma in ett helt liv av känslor som flygeln projicerar ut över en publik, som istället för att gäspa, nu sitter som trollbundna. Hade han stannat där hade Barron lämnat alla med ett leende på läpparna, men istället väljer han att fortsätta piska den döda hästen från innan Sunshower i ytterligare en, på alla sätt, dryg timma.
/Douglas Norström

 

 
 
 

Want to be kept in the loop?

 

Syndicate Douglaz

Douglaz.com reviews are available in RSS format, to syndicate/subscribe to the review feeds you need a RSS reader. If you don't have one you can probably find one here.