Språk: SE | EN

Travis

Artist: Travis

City: Stockholm, Sweden

Place: Göta Källare

Date: 2001 05 22

No matter how sad the song or how woeful the singing might be, with Travis there's always a glimmer of hope shining through like a beacon. And on this chilly evening in one of Stockholm's smaller clubs, filled beyond capacity, the crowd go pretty much bonkers over the band from the get-go.

Justifiably so, one might add. For more amiable a group than Travis would be hard to find - having, as they do, the enviable gift of being able to produce an almost buddy-like rapport between themselves and the audience within but a few moments of entering the stage.

In accordance with what was pre-announced, they concentrate mainly on songs from the forthcoming album 'The Invisible Band', among them opening number and current single Sing, the chirpy Flowers In the Window (featuring the 'competent banjo-stylings' of Andy Dunlop) and the thoughtful Dear Diary.

But whilst new material makes up for half of the sixteen songs, there's still room for the tunes which have brought them this far. Besides Why Does It Always Rain On Me? and Turn, nice enough versions of Driftwood, Happy and Coming Around are put on the table. But more than halfway through the show you can't help but wonder, what would happen if they traded in up-beatish for the genuine article and really kicked things in to gear? As with Travis's albums, you can only take so much of them balancing on the rim between ecstatic joy and bottomless sorrow. It's like a tease: it's fun up to a point, but past that point it's do or die.
/Douglas Norström (published in NME)

 
Marilyn Manson (+ Peaches)

Artist: Marilyn Manson (+ Peaches)

City: Stockholm, Sweden

Place: Hovet

Date: 2003 12 20



(Only in Swedish)
Marilyn Manson bjuder inte blott på en konsert där musiken håller hög klass, utan dessutom en show av svårslagna proportioner. Det är hårt, suggestivt och teatralt sett oerhört välkoreograferat.

Dagen började med att Marilyn Mansons lastbil med 30 ton utrustning åkte av vägen och ner i en myr på väg från Norge till Stockholm. Några vrickade moralister såg säkert detta som ett tecken från en högre makt. Tack och lov räckte det inte för att stoppa chockrockaren från USA. Kraftigt försenad påbörjas sent på fredagskvällen en av årets absolut bästa konserter.

Innan Manson visar sig, har kanadensiska electrorocktjejen Peaches piskat upp stämningen på ett respektingivande sätt. Med förinspelad musik som dånande bakgrund tar hon helt ensam, endast iförd läder-BH och trosor, scenen i besittning och bjuder på ett fullständigt hänsynslöst ös.

På slaget tio träder Marilyn Manson fram i strålkastarljuset och det nästan fullproppade Hovet skriker likt Beatlesfans från någon gammal journalfilm. Hans extravaganta scenpersonlighet matchas perfekt av ett fantasirikt bondageutsmyckat publikhav. Manson rider mästerligt på vågorna av energi och bortsett från Rammstein är det svårt att komma på någon som så effektivt lyckas viga samman musik och fullödig scenshow.

Hits såsom Tainted Love, Disposable Teens, Beautiful People, generar störst bifall, fast många kan sin Manson och det sjungs med även i mindre kända låtar som allsångsvänliga Doll-Dagga Buzz-Buzz Ziggety-Zag. Samtidigt är det inte enbart musiken som gör den amerikanska stjärnan värd beundran, utan snarare showen som helhet. Både öga och öra får sitt och konserten blir en upplevelse för alla sinnen. Detta blir som allra tydligast i låten mOBSCENE från senaste skivan.

Spelningen är intensiv, scenbygget effektivt och det sprakar av rå kraft. Texterna är cyniskt bitska och nej, de är inte särskilt livsbejakande till innehållet, men tack och lov är vi fortfarande några som vet att riktig ondska snarare döljer sig bakom Smurf-hits och dansbandssamlingar, än den uppenbart övertydlige Manson. Som totalupplevelse är detta fenomenal underhållning och den som missade konserten gör helt rätt i att gräma sig.
/Douglas Norström (published in Upsala Nya Tidning)

 
Alice Cooper (+ Dio + Ratt)

Artist: Alice Cooper (+ Dio + Ratt)

City: Stockholm, Sweden

Place: Hovet

Date: 2001 04 30


You could do worse than having Ratt - the American sleaze-rockers of the '80s and Dio acting as support when you go on a world-tour. Thankfully Alice Cooper didn't settle for less.

Dio, especially, put on a wicked performance featuring superb versions of Sunset Superman, Invisible and his anthem Holy Diver. Despite having come of age, Ronnie James Dio still has a voice that pretty much obliterates any competition.

Billed as the Monsters Of The Millennium this was a collective effort though, and thus far we were still in the tranquil waters of the opening acts. Two hours into the show the venue goes pitch-black. The haunting theme of John Carpenter's Halloween starts off. And then, there is Alice Cooper - in full post-apocalypse battle drag.

Sure, you could make a pun at the cheap-looking stage-props or the theatrics of the whole thing. Further more you could say something nasty about the first few songs being a snooze. But then as he goes into I'm Eighteen the band picks up speed, the crowd goes into a roar and from there on out you can't imagine a concert getting any better. That pre-conceived notion of Alice Cooper being well past his due-date turned out to be about as wrong as thinking that that one last tequila won't put you over the top. Yeah, right...

During the following two hours he manages to work his way through material all the way from last year's Brutal Planet back to Caught In A Dream from the early '70's album Love It To Death. All the classics got a thorough work-through, as did some of his lesser known numbers such as Dead Babies and It's Hot Tonight. But new or old, the winners of the evening are Feed My Frankenstein, Wicked Young Man, The Little Things (where Marilyn Manson gets a rather funny verbal beating) and the outstanding Billion Dollar Babies. Alice Cooper live is simply outstanding - so say one, so say all.
/Douglas Norström (published in NME)

 
Wyclef Jean

Artist: Wyclef Jean

City: Stockholm, Sweden

Place: Globen

Date: 2001 06 28


When Wyclef Jean comes to town he doesn't settle for putting on just a concert, instead he turns Stockholm's most controversial venue, Globen, into one gigantic house party. The place was jumping literally as was Wyclef himself for almost two hours straight. The man knows how to put on a show.

Say what you will about him collaborating with everyone but your grandma, but live you cant beat a performance by Wyclef. Be you goth, punk, hip-hop or raver, you've got to give it up for him. Entering the stage by scooter to the theme from Shaft, he then heads straight into a sombre version of No Woman No Cry, just to cut it short by going into a series of hits including We Trying To Stay Alive, Gone Till November, 911 and Perfect Gentleman. Not a special effect in sight, just him and charisma in abundance.

In between his own songs he manages to cram in bits and pieces of songs from all over the place, regardless of age, genre or artist. During these he gets a chance to breakdance (White Lines), to invite a young girl from the audience to help out on It Doesn't Matter, to change shirts with the head of security, to head out into the audience for a chat - to do pretty much everything imaginable. He even gives Elvis Presley-style rock a go for a while.

And then, when all is said and done, two hours have passed and every single person in there has become a happier person because of it. As an entertainer Wyclef Jean reigns supreme.
/Douglas Norström (published in NME)

 
Carola

Artist: Carola

City: Uppsala, Sweden

Place: Fyrishov

Date: 2003 12 18


(Only in Swedish)
Carola kastar sig handlöst mellan kvalitet och rena dumheter, men i slutänden står hon ändå som något av en segrare tack vare sin förmåga att ta sig an i synnerhet ballader.

Kanske är det djävulen i mig, men det tar inte lång tid förrän jag besvärat skruvar på mig över det högst oblyga predikandet från scenkanten. Under kvällen kommer Carola upprepade gånger att återvända till Gud, Jesus, godhet och kärlek. Detta i sig är visserligen en trevlig motpol till hur världen annars ter sig numera, men det finns en gräns och Carola tar ett vilt skutt över och förbi den. Julkonserten inleds dessutom på ett förfärligt sätt, med oförlåtligt tama versioner av Stilla Natt och Gläns över sjö och strand. Mellan låtarna läser hon ur julevangeliet och vid det laget har den passerade gränsen överskridits med sjumilasteg.

Precis då jag helt börjat ge upp hoppet, vänder emellertid konserten. Först kommer ett par engelskspråkiga nummer med bra fart och därefter kvällens absoluta höjdpunkt i form av den fina och tänkvärda balladen Himlen i min famn. I likhet med Charlotte Nilsson har Carola en sällsam förmåga att välja anskrämliga låtar, men här ger hon prov på hur skicklig hon faktiskt är när hon får anständigt råmaterial. Här förmedlar hon en historia, utnyttjar röstresurserna perfekt och inte för ett ögonblick kan någon kalla henne annat än en stjärna under dessa minuter. När hon följer upp denna med en utsökt Jag vill alltid älska, stadfäster hon känslan än mer. En tvärdum rapversion av Little Drummer Boy tar dock ner konserten på jorden igen.

Därefter följer en blandat kompott där mediokra versioner av låtar som Jul, jul, strålande jul, blandas med pärlor. Under kvällen bjuds också några roliga passager där Carola bland annat gör en synnerligen underhållande miss vad gäller intonation i en passage av julevangeliet och vid ett annat tillfälle ber hugade barn, och helst då inte "manliga 37-åriga barn", komma upp på scenen och agera kör. Det senare slutar med att Carola försvinner i en hord av gällt sjungande förmågor. Som avslutning på den ojämna konserten rundar hon av med balladen När löven faller och det låter så vackert att kvällens tramsigare inslag nästan klingar bort ur minnet.
/Douglas Norström

 

Artist: Southside Johnny & The Asbury Jukes

City: Uppsala, Sweden

Place: Katalin (And All That Jazz)

Date: 2003 11 04


(Only in Swedish)
Southside Johnny bjöd i tisdags på en av årets längsta konserter. Detta gav utrymme åt både musikaliska godsaker och evighetslånga solon.

Sedan starten i New Jersey, kring mitten av sjuttiotalet, har Southside Johnny & The Asbury Jukes fyllt klubbar och turnérat världen över, dock utan att någonsin få det där stora genombrottet. Strax innan gruppen såg dagens ljus hade den numera något mer välbekante Bruce Springsteen påbörjat sin resa från samma musikaliska och geografiska ursprung.

Idag, nästan 30 år in i karriären, låter Southside Johnny & The Asbury Jukes fortfarande förvånansvärt hungriga och egna The Fever, Love on the wrong side of town, Talk to me och Trapped again blandas naturligt med soul och rockcovers som Tobacco Road och Ramones punkiga I Wanna Be Sedated. Sjumannabandet är tajt, blåssektionen energisk och Johnny är en mycket driven frontfigur med en raspigt själfull röst. Vad det hela faller på är att de nonchalerar bort sin talang på att gång efter annan börja flumma runt på scenen och jönsa sig. Dessutom verkar de hysa någon slags aversion mot att avsluta saker i tid och det blir fler än en låt där man undrar om gruppen helt enkelt glömt hur den ska avslutas och därför bara fortsätter.

Där The Asbury Jukes gärna piskar en död häst, har efterföljare som Bon Jovi lärt sig att paketera och strama upp sina lärofäders musik på ett effektivt sätt. Det finns en poäng i att göra så. Samtidigt är det dock kul att se hur Johnny fortfarande ger vem som helst konkurrens som vital bandledare och skicklig bluessångare.
/Douglas Norström

 

Artist: Fredrik Lundin Overdrive

City: Uppsala, Sweden

Place: Katalin (And All That Jazz)

Date: 2003 10 09


(Only in Swedish)
När ett av Danmarks största musikaliska hopp i torsdags gästade Uppsala, slöt knappt tjugo åhörare upp. Övriga staden gick därigenom miste om en myllrande musik som överbrygger gränsen mellan jazz och rock.

Hemma i Danmark har saxofonistledda Fredrik Lundin Overdrive vunnit en Danish Music Award (för årets jazzalbum), utomlands har de blivit efterfrågade festivalinslag och både dags- och fackpress har öst lovord över senaste skivan Choose Your Boots. Här i Sverige har de dock uppmärksammats föga, vilket känns rätt uppenbart då man blickar ut över en spellokal där bandet själva utgör mer än en tredjedel av den totala mängden människor. Närmare bestämt trängs hela nio herrar och två damer om utrymmet på scenen.

Musiken de spelar är tveklöst jazz, men det är av den annorlunda form som förr hade en representant i Charles Mingus och numera av grupper som Esbjörn Svensson Trio och amerikanska The Bad Plus. Det här är jazz med hårdrocksattityd och en klädsam dos uppkäftighet. När bandet spelar som en stor, unisont sammanhållen enhet finns här kraft nog att välta träd med rötterna. Attacken från blåssektionen är pulvriserande och dubbla trumslagare blir här en tillgång snarare än ett upplägg till dum duell. Lägg där till att musiken består av välskrivna original som rymmer både hållbara melodier och snygga teman att väva omkring, så har du något av ett talangmässigt hattrick den låga medelåldern till trots. Problemen börjar då enhetlig uniformitet byts mot individualism. Här blir bandets medelålder en belastning för dem och i solistform hörs det med all önskvärd tydlighet att medlemmarna var för sig fortfarande är påtagligt valpiga.

Sammantaget blir det en blandad upplevelse att höra Fredrik Lundin Overdrive live, men lyckas saxofonisten hålla ihop gruppen och behålla sin högst synbara entusiasm för musiken han skrivit, så har Danmark här en stjärna i vardande.
/Douglas Norström

 

Artist: Live

City: Stockholm, Sweden

Place: Cirkus

Date: 2003 06 03

(Only in Swedish)
En aningen jämntjock låtlista vägs med råge upp av att Live gör skäl för sitt namn och stolt kan titulera sig som ett av dagens bästa liveband. Från början till slut ger de allt och publiken älskar varje sekund.

Olika människor har olika inställning till musik - för en del är det något man har på i bakgrunden, för andra är musik hela anledningen till att fortsätta andas. Vad gäller rockgruppen Live är musik en fråga om hetglödgad passion både från bandets och fansen sida. När de öppnar med en tung Like I Do går publiken loss från scenkant till sista läktarrad. Armar viftar i luften, folk hoppar, dansar och sjunger med - på många sätt känns det som ett av de där amerikanska väckelsemötena man kan se på film. Inte minst understryks den känslan av att texterna ofta berör spirituella och djupa frågor, tänker då bland annat på de vackra Heaven, Lightning crashes och They stood up for love.

Konserten igenom är det sångaren Ed Kowalczyk som agerar motor. Till skillnad från många av sina kollegor är han dock inte bara en sångare, utan också en berättare som verkligen tror på de ord han uttalar - nyanserat och intelligent fångar han sinnesstämningar och innebörden av texterna på ett sätt som är rätt ovanligt idag. Bakom sig har han ett tajt, men också anonymt band, som trots att de förstärkts med en femte medlem i form av Eds bror Adam, aldrig blir mer än en fond till den självklara huvudfiguren.

Rent musikaliskt är det en bra konsert, men energin lyfter betyget förbi och uppåt. För vanliga dödliga är det en höjdarkväll, för inbitna fans av Live kan det inte varit långt från himlen - eller som flitigt sjungande flickan i raden bakom mig, med andan i halsen, skrek till sin kompis: Det här är nästan för overkligt!
/Douglas Norström

 

Artist: Tom Jones

City: Stockholm, Sweden

Place: Globen

Date: 2003 05 18

(Only in Swedish)
Nästan fyrtio år in i karriären fyller Tom Jones fortfarande arenor och i söndags gav han allt för en publik som svarade med vild entusiasm och bombardemang av klädesplagg.

Strax innan klockan slår åtta börjar gigantiska bildskärmar flimra och högtalarna spraka. Ljudet ackompanjerar bilder av rymden och ju närmare man kommer jorden, desto tydligare hörs det att ljudet är radiovågor på väg ut i universum och en karaktäristisk röst börjar urskiljas. Rösten tillhör Tom Jones - en idag 63-årig herre som lyckats med den smått unika bedriften att hålla sig på toppen i en av världens tuffaste branscher alltsedan genombrottet med It's Not Unusual på sextiotalet. Sedan starten har han hunnit med att verka inom i stort sett alla musikgenrer, alltid med stor fingertoppskänsla för trender.

Senast har Jones dock allierat sig med vindflöjeln Wyclef Jean. Det har fått till följd att Tjuren från Wales, anno 2003, ofta låter som att han söker efter sina afrikanska, alternativt västindiska, rötter. Den biten vållar visst huvudbry och nya låtar som Heavens Been A Long Time Comin' och powerballaden Whatever it takes (med idiotfrasen "roses are red, violets are blue...") har sammantaget gjort Wyclef förtjänt av en örfil. Men varför då ett så högt betyg? Anledningen är att Tom Jones är en förbålt skicklig sångare och en monstruöst proffsig entertainer. Delilah och What's New, Pussycat? görs visserligen på ett överdrivet tramsigt sätt, men She's A Lady och Green Green Grass of Home görs med pondus, och superhiten It's Not Unusual har allt - rösten, höftjuckandet och den lackande svetten.

Som bäst är han dock i de modernare hitarna; Burning Down The House är bedårande läcker, öppningslåten Tom Jones International sätter Globen i rörelse, discodängan Sex bomb får den företrädesvis kvinnliga publiken att springa fram mot kravallstaketet och slänga upp diverse klädesplagg, If I Only Knew levereras med ett enormt tryck och senaste singeln Black Betty (stompig cover på en gammal bluesklassiker) fungerar ljusår bättre live än på skiva. Pricken över i:et kommer som sista låt - Kiss. I den visar han upp mallen för allt det goda som en artist skall förfoga över - karisma, talang, omdöme, intelligens och en sjujäkla glöd! När Tom Jones greppar mikrofonen svänger det så obönhörligt att det inte går annat än att låta sig charmas.
/Douglas Norström

 

Artist: Svend Asmussen

City: Uppsala, Sweden

Place: Katalin (And All That Jazz)

Date: 2003 05 14

(Only in Swedish)
Svend Asmussen har gästat Sverige massor av gånger, spelat in flera album här och vunnit många beundrare över hela riket - i onsdags vann han tveklöst några till!

Någon halvtimme försenad skuttar en nästan oförskämt pigg Svend Asmussen upp på scenen. Att den världsberömde violinisten hunnit fylla 87 år märks inte på utseendet och absolut inte på hans spel - personligen har jag svårt att föreställa mig en mer perfekt konsert. Möjligen skulle man kunna uppehålla sig vid åldern och fascineras av hur tekniskt skicklig han fortfarande är, men det skulle vara billigt gjort. Åldern är inte en faktor i Asmussens fall. Hans intonation är fläckfri, tonen bedövande vacker och spelet är fullt av lek och liv, men det är spelmannen i honom som gör detta så fantastiskt!

Där flera virtuoser gärna faller hän till att spela rollen som "lidande konstnär", räds inte Asmussen att vara sig själv. Allt känns hos honom alltigenom äkta. Ena sekunden skänker han den vanligtvis fåniga I Got Rhythm ett helt nytt existensberättigande, i den andra berättar han glatt om första gången han gästade Uppsala 1942 och att han mycket väl känner igen flera i publiken från den gången. Mellansnacken om Dizzy Gillespie, tiden med Edith Piaf och Duke Ellington är både kvicktänkta och substansfyllda. Hoppen mellan minnen, nutid och repertoar känns aldrig annat än naturliga.

Med på scenen finns en trio av Danmarks allra tyngsta musiker: Jesper Lundgaard (bas), Aage Tanggaard (trummor) och den fenomenalt skicklige gitarristen Jacob Fischer. Var och en skulle med lätthet kunna bära en konsert på egna axlar. Men så finns där Asmussen själv, en dansk som trots att han tillhört världens främsta musiker alltsedan 30-talet, fortfarande finner nya vägar och vågar ta risker. En egenskap lika beundransvärd som ovanlig. Till puristernas skräck verkar han gilla distade plocksolon (Take Off Blues) och lekar med effektboxar, precis lika mycket som att hålla sig trogen traditionerna (My Yiddish Momme och Stardust) och han gör allt med en mästares handlag och omdöme.

När han spelar Ellingtons Prelude To A Kiss förförs man, på There Will Never Be Another You visar han att standards kan vara nog så livskraftiga och på Bye Bye Blackbird får han hela publiken att ge ifrån sig en kollektiv suck av förtjusning.
/Douglas Norström

 

Artist: Peter Gabriel

City: Stockholm, Sweden

Place: Globen

Date: 2003 04 24


(Only in Swedish)
Sångaren Peter Gabriel visade under torsdagskvällen att han är en artist med såväl konstnärlig integritet som känsla för hur en show skall läggas upp.

Somliga hävdar mer högljutt än andra att musik är en konstform precis som måleri eller skulptur, men lika lite som alla uttrycksformer av måleri är konst, är musik det. I Peter Gabriels fall råder det inget tvivel om att det är en konstnär man har att göra med. Texterna är i de flesta fall väl genomtänkta, musiken är noggrant orkestrerad och allt han gör präglas av en anslående genuin känsla. Under torsdagskvällen märks dock premiärnerverna av. Det var flera år sedan förra turnén och det är således inte särskilt konstigt att tekniken ibland krånglar eller att musikerna gör blygsamma snedsteg, men icke desto mindre märks det. Framförallt beter sig ljudet illa. Vad gäller själva musiken blir det mer angenämt.

Kvällen inleds med Peter Gabriel ensam i balladen Here Comes The Flood från hans debutalbum (1977). Låten tonar bort och ett smart sammansatt band med trotjänaren David Rhodes (gitarr) och den respektingivande basisten Tony Levin i spetsen äntrar den runda scenen som byggts upp i mitten av Globen. Arenan börjar sedan blixtra av stroboskopljus, bildspel, skuggor och visuella tricks. Effekten blir en konsert som lika mycket handlar om teater som musik. Scenografin är överdådig med en scen som kan snurra, höja och sänka sig; från taket kommer ljus och projicerade bilder som understödjer stämningen i musiken, senare tillkommer även båtar, cyklar och kronan på verket blir en gigantisk plastboll i vilken Peter Gabriel kliver in och rullar runt på scenen. Under hela kvällen springer hjälpredor i orangefärgade judodräkter runt och agerar maniska hustomtar åt musikerna.

Hits finns i form av Red Rain, en kraftfull Sledgehammer och en trött Digging In The Dirt, men listklättrare som Shock The Monkey och Big Time får den ivriga, om än till antalet blygsamma publiken vänta förgäves på. Istället rör det sig mer om lugnare, ibland rent av sävligt material, däribland Mercy Street, Downside Up och balladen Sky Blue med en snyggt dröjande kör på titelfrasen. Två timmar och sjutton låtar efter det att Peter Gabriel först visat sig avslutar han konserten som han började den, stillsamt med en ballad tillägnad sin far.
/Douglas Norström

 

Artist: Eric Gadd

City: Uppsala, Sweden

Place: Katalin (And All That Jazz)

Date: 2003 03 06

(Only in Swedish)
Eric Gadd har sedan debuten varit svensk funk- och soulmusiks främsta affischpojke. I torsdags gästade han Uppsala i samband med aktuella albumet Life Support och bjöd på en spelning fylld med hårt svängande funk, några anonyma låtar och tråkigt ljud.

När den nordiska soulens banerförare Eric Gadd gästar Uppsala, säljer biljetterna slut och stämningen är på topp långt innan huvudpersonen går på scenen. Men istället för att ta den givna vägen och sparka igång konserten med muskelfunk direkt, gör Gadd tvärtom. Han gillar att gå sina egna vägar och så även den här gången. Ensam sätter han sig vid mikrofonen och kör en akustisk version av tidiga balladen Bara himlen ser på, följer upp den genom att glida direkt in på Excuse me hallelujah och sedan Why don't you, why don't I. Enkelt, avskalat och smart.

Hans soloresa fortsätter med There's no one like you, men någonstans mitt i låten uppenbarar sig resten av sexmannabandet och låten förvandlas därmed från en spröd varelse till en frustande funkdrake. You Gotta Love Someone blir en ylande uppmaning ovanpå en av de tyngsta basar jag hört. Basen brummar bokstavligen så att byxbenen fladdrar. Så långt allt väl, funkmusik ska per definition ha en fet bas, men ljudteknikern firar inga segrar den här kvällen. Ljudet rundar, ljudmixen är ojämn och sången drunknar i övrig musik alternativt skär den istället igenom på ett oklädsamt vasst sätt. Synd på så rara ärtor. Någonstans kring Falling into you från nya albumet Life Support, tappar tillställningen dessutom styrfart och det dröjer flera låtar innan det hela vaknar till liv igen. Den ursnygga balladen Summer is here utgör det enda undantaget, men ack så fin den är.

Med Riding high ruskar gruppen liv i sig igen och harmonierna och falsettsången sitter som en smäck. Att Gadd har dragit på sig en förkylning märks inte och hans karaktäristiska älska-eller-hata-röst håller konserten igenom. Discofunkiga My personality drar hem jubel från publiken, Gadd ser ut att stormtrivas på scenen och keyboardisten får till en del riktigt tjusiga figurer, Wish I görs ännu bättre. Extranumren Life support och Saint in the parrish tillför inget särskilt, men bandet verkar lyckligt och publiken är ett kollektivt leende.
/Douglas Norström

 

Artist: Alice Cooper

City: Stockholm, Sweden

Place: Hovet

Date: 2002 11 09

(Only in Swedish)
Alice Cooper är en mästerlig entertainer, en sällsynt skicklig låtskrivare och alltid underhållande att se live. Men lördagens konsert är snudd på en karbonkopia av den han gästade Sverige med för 1,5 år sen, fast tröttare och därmed något poänglös.

Ingen kan som skräckrockens fader väva samman burlesk teater, freakshow-estetik och kvalitativt slagkraftig musik på ett så självklart sätt. Från det att Alice Cooper först visar sig med ett samurajsvärd i högsta hugg, till dess att ridån drygt två timmar senare går ner över en Britney Spears-kopias halshuggna lekamen är det här förstaklassig hårdrock och underhållning av det makabra slaget.

Dessvärre saknar dock framträdandet tre av de beståndsdelar som gör en konsert helt lyckad - tråkigast är att bandet verkar avtrubbade efter två år av samma låtlista och de firar över huvud taget inga segrar under kvällen, allra minst då Eric Singers tramsiga trumsolo. Därutöver är ljudet dåligt och tempot i showen vingligt.

Det som gör att det trots allt blir godkänt betyg för Alice Cooper är hans egna insatser. Sedan hemlandet USA först förfasades över hans kvinnokläder och kontroversiella texter under 70-talets början, har Cooper skrivit tjogtals med briljanta rocklåtar och åren har bara gjort honom till en bättre artist.

Under kvällen blir det sparsamt med material från senaste albumet Dragontown (från vilken Fantasy Man görs bäst), fler från föregående Brutal Planet (titelspåret, Sanctuary, m fl) och många av de stora hitsen, däribland: He's Back, Billion Dollar Babies, Poison, Feed My Frankenstein, No More Mr. Nice Guy, Lost In America, School's Out, I'm 18, Department Of Youth och Elected. Toppenlåtar allihop, men den höga kvaliteten schabblas bort genom att ingen på scenen, utom Alice Cooper själv, verkar ha ork kvar att ingjuta någon energi i dem. Synd på så rara ärtor, åtminstone för de av oss som inte är förstagångsväljare.
/Douglas Norström

 

Artist: Lenny Kravitz

City: Stockholm, Sweden

Place: Globen

Date: 2002 05 23

(Only in Swedish)
Från det att ridån faller till dess att Lenny Kravitz säger tack och adjö har han publikhavet i sin hand - bildligt och vid några tillfällen också bokstavligt då han beger sig ut bland dem och hälsar. Hade detta hållits i en intimare klubbmiljö hade konserten varit helt oslagbar, i arenaformat blev kostymen aningen för stor.

Lenny Kravitz karisma är i sig värd biljettpriset, utan tvekan är han en av dagens allra coolaste rockmusiker, men framförallt har han varit upphovsman till en lång rad hits sedan skivdebuten 1989. Under torsdagens konsert bjöd han bl a på äldre dunderhits som Let Love Rule, Are You Gonna Go My Way? och Is There Any Love In Your Heart, mellanhitar (i dubbel bemärkelse) som Rock & Roll Is Dead, covers som American Woman, och nyare låtarna Dig In och Fly Away. Alla rör de sig i ungefär samma tempo och sättet de är uppbyggda på skiljer sig inte nämnvärt från varann, men inte en enda gång upplever man dem som resultatet av återanvändning.

Onödigt spartansk scenshow
Om man kan säga att någon som är så musikaliskt retroförälskad som Lenny Kravitz är, känns sprudlande fräsch, så gör jag gärna det. Med pondus levererar han låt på låt i definitiva versioner tillsammans med ett band som i skuggan av affischnamnet gör ett styvt jobb. Det som känns lite tråkigt i sammanhanget är den i arenasammanhang mycket torftiga scenshowen (begränsad till utspridda bandmedlemmar under kreativt vimsande strålkastare) och Cindy Blackmans två utdragna och slarviga trumsolon, som får en att undra över hur en så begåvad komptrummis kan ha så lite att bidra med som soloröst.

Kravitz älskar uppmärksamheten
Roligare var då att se Lenny Kravitz njuta i fulla drag av den makt han hade över den konsekvent jublande publiken; varenda rockpose som uppfunnits visades upp, han flirtade flitigt och bröt omtänksamt mellan ett par låtar för att göra sig vinn om att några som klämts mot kravallstaketet klarat sig utan skador. Kreativ, sexig och omtänksam - äkta rock'n'roll och schysst kille i symbios - det finns en anledning till att han mutat in sitt alldeles egna lilla hörn i världens musikkanaler. När han på slutet börjar runda av kvällen på allvar med Again, vrider och vänder han på textraden "I wonder if I'll ever see you again" tills den blir en uppmanande fråga ställd till publiken - av reaktionerna att döma så bör han ha förstått svaret.
/Douglas Norström

 

Artist: Prince & The New Power Generation

City: Stockholm, Sweden

Place: Annexet

Date: 2002 10 22

(Only in Swedish)
När Prince i tisdags återvände till Sverige gjorde han det med besked - konserten blev tre timmar av partyfunk, oväntade låtval och hyperaktivt publikdeltagande.

Visserligen finns här fog för att anmärka på saker som det höga biljettpriset (870kr), några av jordens kaxigaste insläppsansvariga och, inte minst, de många och låååånga jamlåtarna som bandet envist återkommer till, men i slutänden är det en publik som både utmattad och rusig av lycka vandrar hem från en mäktig konsertupplevelse. Detta trots att Prince inte bjöd på särskilt många av sina stora hits. Här finns ingen 1999, Sexy M.F., Kiss, U Got The Look eller Little Red Corvette. Istället väljer Prince och NPG anno 2002 (bestående av bl a Candy Dulfer och Eric Leeds, alt-/tenorsaxofon och Uppsalabekantingen Renato Neto, keyboards) att söka sig in i det förflutna. Tidsmaskinen stannar på sjuttiotalet då makten låg hos namn som Parliament Funkadelic, Kool & The Gang och James Brown.

En timme efter utsatt tid glider den idag 44-årige Prince in på scenen som inramas av sammetsdraperier, rökelse och tre stora bildskärmar som manar till besök på hans webbsajt. NPG iklädda propra, mörka kostymer och Prince i en välskräddad nougatfärgad dito. Och inte minst finns hos honom ett leende som stannar kvar resten av kvällen. Mycket tack vare den enorma publikresponsen. Inledningen blir dock klen och försvinner iväg i ett töcken av jazziga improvisationer och tramsiga solon från alla inblandade. När Prince överger att leka Joe Satriani och sparkar igång Pop Life börjar konserten ruska liv i sig och sen bär det av.

Här finns hits som Raspberry Beret, Purple Rain och Nothing Compares 2 U; doldisar som The Ladder och The Ride; och mästerverk som den innerliga balladen Money Don't Matter 2 Night och Sign 'O' The Times som här bjuds i form av tung krossfunk. Mellan låtarna blir det frikostiga jazz- och funkjam, prat om hur bedrövligt usel dagens radio är (vilket säkert gladde de företrädare som radiokanalen NRJ hade på plats) och att vi människor måste börja bry oss om varandra.

Forna tiders påtagligt bittre Prince (skivbolagsstrider, namnbyten, et c...) verkar som bortblåst. Han bjuder upp publik på scenen, dansar med folk, pratar med personer på de främre raderna och lär ut danssteg - däribland The Ozzy Osbourne som utförs med darrigt stapplande steg.

Prince verkar stormtrivas och först efter tre timmar, tre omgångar extranummer och nästan trettio låtar skiljs våra vägar åt. Av såväl publikresponsen som av Prince uppenbara tillfredställelse med kvällen vågar jag gissa att Stockholm garanterat kommer finnas med på nästa turné.
/Douglas Norström

 
Nils Landgren Funk Unit

Artist: Nils Landgren Funk Unit

City: Uppsala, Sweden

Place: Katalin (And All That Jazz)

Date: 2004 04 07


(Only in Swedish)
Somliga pratar, andra får saker gjorda. Nils Landgren tillhör den senare kategorin och när han tillsammans med Funk Unit tar sig an ABBA:s digra låtkatalog svänger det som besatt från första stund.

Trombonisten Nils Landgren och hans band går för knock direkt med en tjusigt omarbetad version av Money, Money, Money som genom Funk Units skräddarkunskaper fått feta funkkläder. Det blir den första av flera ABBA-låtar som minutiöst arrangerats om och kvällen artar sig snabbt till en lång gissningslek där publiken ofta får sväva i ovisshet om vilken ABBA-låt det är som spelas hela vägen fram till refrängen. Efterföljande Summer Night City trappar upp tempot ytterligare och bjuder på några riktigt fina duettpartier mellan Landgren och nytillskottet Annika Granlund (sång/trumpet). Dancing Queen tar sedan vid i form av en lojt gungande ballad och någonstans här tappar konserten i intensitet. Inte minst på grund av ett såsigt saxsolo av Karl-Martin Almqvist och Knowing Me, Knowing You som även den missar målet, om än med liten marginal.

Därefter bär det åter av uppåt med SOS i vilken blåset firar segrar med några sällsynt snygga ostinatofigurer ovanpå en fläskig grund av funk. The Name Of The Game får hela Katalin (stället alltså) att gunga och Lars DK Danielssons långa och eleganta bassolo är i sammanhanget inte mindre än briljant. Trumslagaren Wolfgang Haffner, som konserten igenom agerar bandets hjärta och extremt pålitliga motor, tar därefter vid med ett solo som handlar mindre om finess och mer om muskler. Av publikreaktionerna att döma är dock högljutt pukdunder som vanligt mycket uppskattat.

Roligare är att den mångbegåvade Magnum Coltrane Price ges mer utrymme än brukligt till att spela klaviatur och, inte minst, att sjunga. Voulez-Vous, Super Trouper och Take A Chance On Me avslutar ABBA-delen av repertoaren och lämnar över stafettpinnen till några av Funk Units "Greatest Hits" där Ain't Nobody röner störst framgång och får publiken att både sjunga allsång och sträcka armarna mot skyn. Mitt i publiken syns till och med en blindkäpp vifta hej vilt i luften. Som sagt, det svänger om Nisse från Degerfors. Extranumret blir en ballad, ABBA:s Thank You For The Music, som han framför sittandes på ena sidan av scenen. Här sjunger han så perfekt avvägt och själfullt att publiken börjar spontanköra i viskningsnivå och att en luttrad kritiker får gåshud av pur förtjusning.
/Douglas Norström

 
Norah Jones (+ Amos Lee)

Artist: Norah Jones (+ Amos Lee)

City: Stockholm, Sweden

Place: Hovet

Date: 2004 06 24


(Only in Swedish)
Norah Jones har sin beslöjade röst att tacka för mycket, men i livesammanhang blir hennes totala brist på scenpersonlighet ett problem som påverkar hela konserten negativt.

Support:
Med en gitarr som enda skydd lyckas singer/songwritern Amos Lee inom loppet av några låtar att charma nästan hela Hovet. Det är ingen dålig bedrift med tanke på att människan ännu inte har något som helst namn som artist. Covern på Bill Withers makalöst snygga Ain't No Sunshine är inte mycket att hurra för, men Lees egna Give It Up får en att associera positivt till Dave Matthews och balladen I've Seen It All Before blir en rar historia som ger mersmak. Låtarna väver han sömfritt ihop genom snygga mellansnack och när han refererar till den pågående fotbollshysterin vinner han hela publikens hjärta i ett nafs. Som förband i det lilla formatet förbereder han scenen perfekt åt Norah Jones.

Headline:
När sångerskan Norah Jones för några år sedan lämnade Texas till förmån för New York fanns det säkert ett visst mått av tvivel förknippat med jakten på framgång. Såhär i backspegeln fanns det inget att vara orolig för. På bara tre år har hon blivit en framgångssaga av sällan skådat slag och utan i stort sett någon PR gick debutskivan upp på hitlistor världen över med guld- och platinaskivorna som följd. Anledningen till det hela är dock en gåta. Förvisso är det talande att Jones extremt ljumma repertoar går hem stort inte minst här i Landet Lagom och på skiva räcker en god röst och pianospel av talangfull medelklass uppenbarligen långt, trots en repertoar uppbyggd av sinsemellan i stort sett identiska låtar. Men i livesammanhang blir situationen nästan bisarr.

Spelningen på Hovet gör det snudd på omöjligt att värja sig från klyschor om lackfärgs torktid och att begära uppåt 500 kronor för att se en artist med ungefär samma karisma som en läskburk känns fel på, ja, alla sätt. Första gången jag såg Norah Jones i verkligheten inbillade jag mig att hon blott hade en dålig kväll, men icke. Ung kvinna med blicken konsekvent vänd bort från publiken har visat sig vara ett normalläge och när detta paras med en repertoar där låtarna är förvillande lika varandra och mellansnacken består i osäkert korta fraser som "thanks" alternativt "thank you" är det svårt att hitta någon anledningen till att inte nöja sig med den skivbundna Norah Jones.

Torsdagskvällen inleds med balladen Turn Me On från debutskivan och följs av ytterligare fyra städat lågmälda diton. Stora delar härstammar från senaste albumet, däribland The Prettiest Thing, Carnival Town, Creepin' In och Don't Miss You At All. Hitsen Come Away With Me och Sunrise röner mest jubel från publikhåll och möjligen är detta också anledningen till att Norah framåt slutet av konserten vågar ge sig i kast med att småprata med publiken. Bortser man från igenkänningsfaktorns betydelse imponerar dock främst den trolskt mystiska balladen I've Got To See You Again där scenen badar i rött ljus, Adam Levy spinner guld på sin gitarr och Norah sjunger speciellt dröjande. Den största skrällen kommer precis vid slutet i form av en storartad cover på The Bands Life Is A Carnival. Där visar Jones att hon har flera strängar på sin lyra, men det blir för lite, för sent. Poängen med en livespelning är att den ska tillföra en dimension man inte får genom stereon och något sådant finns inte här.
/Douglas Norström

 
John Mayall & The Bluesbreakers

Artist: John Mayall & The Bluesbreakers

City: Uppsala, Sweden

Place: Katalin (And All That Jazz)

Date: 2004 06 29


(Only in Swedish)
John Mayall, den brittiska bluesens fader, fyllde i tisdags Katalin från vägg till vägg med tung bluesrock, god stämning och en trevlig överraskning.

Eric Clapton lämnade The Yardbirds till förmån för John Mayall & The Bluesbreakers. Peter Green gick efter "examen" från samma grupp vidare till att skapa Fleetwood Mac, Mick Taylor anslöt sig till Rolling Stones och så fortsatte det. Efter en tid i Mayalls plantskola blev skickliga gitarrister ännu skickligare och att tala om den nu 71-årige John Mayall som den brittiska bluesens fader är ytterst befogat. När han gästar Uppsala blir det tillsammans med ständige parhästen Joe Yuele bakom trummorna, amerikanen Hank Van Sickle på bas och säkre gitarristen Buddy Whittington som tekniskt blickfång.

Blues kan vara många saker och i Mayalls tappning är pop och rock två stora ingredienser. Efter en förtjänstfull uppvärmning av soloartisten John Burger och därefter The Bluesbreakers på egen hand dyker, efter viss väntan, den karaktäristiska vita hårmanen upp på scenen. Det som följer blir ett musikaliskt strövtåg som passerar både nya soptippar och vackra gamla gårdar. Tidiga låtar som Otis Rush-covern All Your Love blandas med egna Have You Heard (här i en mycket fin balladtappning) och splitter nytt material som Dirty Water, som dock visar sig alldeles för tungrott och andefattigt för att fungera live.

Att konsertljudet växlar mellan mediokert och dåligt är olyckligt, men det som drar ner helhetsbetyget är att alldeles för många låtar tappar i intensitet och tillåts att tidsmässigt sträcka ut långt bortom vad materialet håller för. Klassikern Talk To Your Daughter dyker upp som obligatoriskt extranummer, men konsertens enda verkliga höjdpunkt blir den elektrifierande Somebody's Acting Like A Child där kvällens överraskning, amerikanske barnstjärnan Eric Steckel, går en hård gitarrmatch mot Buddy Whittington och sköter sig strålande trots konkurrensen.
/Douglas Norström

 
Stevie Wonder

Artist: Stevie Wonder

City: Stockholm, Sweden

Place: Stadion

Date: 2004 07 17

(Only in Swedish)
Istället för att ta den trygga vägen och stapla superhitsen på varandra, likt i norska Molde två dagar tidigare, väljer Stevie Wonder i Stockholm att chansa på flera av sina mindre kända melodier samt en och annan jazzstandard.

Stjärnan höll vad han lovade tidigare i veckan och lagom till lördagens konsert skiner solen från en klarblå himmel över ett nästan utsålt Stockholm Stadion. Som inledande programpunkt på Stockholm Jazzfestival kunde man heller inte ha hittat en lämpligare artist. Stevie Wonders namn borgar för att locka publik, många av hans låtar är odiskutabelt tidlösa klassiker och inte minst är Wonder fenomenal live. Under nordenturnéns första konsert bjöd han på ett pärlband av sina mer partybetonade låtar, i Stockholm är låtlistan utbytt och istället fokuserar han här på ballader.

Kvällen inleds med en utsökt version av Golden Lady från tidigt sjuttiotal - det decennium som av många anses vara Wonders storhetstid. Här kommer han också att fortsätta vistas under de nästan tre timmar som följer. Inte minst genom flera låtar från storsäljarna "Songs In The Key of Life" och "Innervisions". Higher Ground görs i en tung, suggestivt pumpande form. Sir Dukes trixigheter får publiken att sträcka händerna mot skyn och vifta febrilt i hopp om att träffa rätt bland synkoperna. I Wish framförs ännu bättre och de moderniserade blås- och körarrangemangen ger låten ett helt nytt lyft. Isn't She Lovely görs i en andlöst vacker version och som om mycket inte vore nog levererar stjärnan här ett munspelssolo som får en att kippa efter andan.

Ett längre parti ballader får sedan konserten att tappa momentum. Overjoyed och nyskrivna soulnumret True Love håller bra och instrumentala versioner av Misty, Coltranes smarta Giant Steps och Horace Silvers Song For My Father passar visserligen in i sammanhanget, men här falnar lite av den magi som tidigare byggts upp. Inte minst då ljudet i Stadion är beklagligt som bäst och lämpar sig föga för sirliga detaljer. Det hela visar sig dock vara en svacka och efter ett tag bär det åter av med Wonderska standards som My Cherie Amour, You Are The Sunshine of My Life, I Just Called To Say I Love You, Signed, Sealed, Delivered och Superstition.

Den sällan spelade balladen The Secret Life of Plants samt den pinfärska kampsången What The Fuzz? blir kvällens absoluta höjdpunkter och lagom till att Another Star klingar ut framåt elvasnåret vore det något av en utmaning att hitta någon som inte smittats av Stevie Wonders uppenbara kärlek till musik och livet i stort.
/Words & Photo: DOUGLAZ.COM

 
Van Morrison

Artist: Van Morrison

City: Stockholm, Sweden

Place: Skeppsholmen

Date: 2004 07 22


(Only in Swedish)
Med egna låtar som Brown Eyed Girl, flera jazzstandards och ett bra band i ryggen borde Van Morrison ha vunnit publikens hjärta med lätthet, men torsdagens spelning på Stockholm Jazz Festival blir en besvikelse.

Någon direkt muntergök har han aldrig varit, men Van Morrison har konsekvent hållit sin egen linje kreativt sett vilket lett till en lista med extraordinära låtar. Under torsdagskvällen förefaller han dock stå på scenen under vapenhot och här gläntas det inte ens på låtskatten. Däremot får den förväntansfulla, och till antalet stora publiken titta på en liten butter gubbe i hatt som knappt åttio minuter in i konserten går av scenen efter ett pliktskyldigt extranummer bestående av Brown Eyed Girl.

Visst håller rösten bra, även om det mumlas fler än en gång, och några maniska fans skulle kanske säga att underbart är kort, men då stompiga versioner av Walkin' My Baby Back Home och Baby Please Don't Go är det mest upphetsande som händer är det svårt att hålla med. Have I Told You Lately That I Love You har stöpts om genom ett läckert arrangemang, men det blir den ensamma anledningen till att höja ordentligt på ögonbrynen under hela den korta konserten.

Bandet, som gästas av välkände engelske trombonisten Chris Barber håller ångan uppe och backar upp Morrison förnämligt, men stjärnan själv agerar stenstod och i slutänden blir det en påtagligt tom känsla man får av alltihop. Avsaknad av fel innebär inte att något måste vara rätt och det verkar vara en lärdom som fortfarande undflytt mannen under hatten.
/Words & Photo: DOUGLAZ.COM

 
Dixie Hummingbirds, The

Artist: Dixie Hummingbirds, The

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin (And All That Jazz)

Date: 2004 07 29


(Only in Swedish)
I över 75 år har vokalgruppen The Dixie Hummingbirds låtit sin gospelmusik kryddas av country, soul, rock och blues. I torsdags uppträdde några av dessa Guds män i Uppsala.

Gospelgruppen The Dixie Hummingbirds bildades redan 1928 och bland dem som säger sig ha inspirerats av sångfåglarna märks bland andra Isaac Hayes och Paul Simon. Musikaliskt sett kom gruppen att vinna respekt för sina djärva vokalarrangemang; kändiskapet växte tack vare energisprakande shower och barytonsångaren Ira Tucker Seniors förtjusning i att lämna scenen för att fysiskt uppvigla folk till att delta i att sjunga herrens lov. Idag är Tucker med sina 79 år gruppens äldsta kvarvarande medlem och även om rösten ännu håller för att agera huvudsångare, så är det de aningen yngre förmågorna som numera får stå för utflykterna i publiken. På scenen är det dock inget tvivel om vem som är frontfiguren och Tucker formligen slår knut på sig själv för att nå ut till varenda en i publiken med budskapet om att Gud är lösningen på allt. En åsikt som vann gott gehör bland delar av publiken.

Första låten fungerar som presentation av gruppen med brottstycken av historik från deras långa karriär. Därefter kommer en klen version av God's Radar, från skivan Diamond Jubilation, vilken följs av en vacker Love Your Fellow Man. Denna blir också konsertens första låt där sånggruppen bjuder på den vokala ekvilibristik som vunnit dem ära. Blessed Is He blir ett stycke tämligen standardiserad gospel, men framåt slutet händer något... Medlemmarna samlas kring samma mikrofon, sjunger mot varandra, duellerar, piskar upp stämningen och energin som strålar från scenen blir nästan påtaglig.

I've Been Born Again blir sedan ett huvudnummer för barytonen William Bright och tenoren Carlton Lewis som förvandlar lokalen till ett väckelsemöte där publiken i allra högsta grad involveras vare sig de vill det eller inte. En lång halvtidspaus bryter sedan konserten och efter det återhämtar den sig aldrig. Paul Simons Loves Me Like A Rock låter okej, Our Prayer For Peace (om terrordåden den 11 september) känns uppriktig, men det lyfter likväl inte och Christian's Automobile tappas bort i det hjärnlösa dunkande som trumslagaren Robert Morris kvällen igenom bidrar med. Hur en grupp som lever så mycket på de små detaljerna kunnat anställa en pålkran som komp blir kvällens stora frågetecken och, tillsammans med det höga PA-ljudet, en stor del av förklaringen till att konserten som helhet blir en blandad upplevelse.
/Words & Photo: douglaz.com

 
Wilmer X

Artist: Wilmer X

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin and all that jazz

Date: 2005 03 24


(Only in Swedish)
Det blir högt, hårt och intensivt då Wilmer X gör ett turnéstopp i Uppsala. Trots nästan trettio år som turnerande rockband ger de fortfarande allt på scenen.

Medelålder och framgång är sällan en lyckad kombination i rocksammanhang, men det finns några undantag. På den svenska livescenen heter det mest lysande exemplet Wilmer X. Trots att det börjar dra ihop sig till trettioårskalas för bandet som i begynnelsen kallade sig Wilmer Pitt, finns här fortfarande glöd, djävlar anamma och en frenesi som får de flesta band att blekna i jämförelse.

Istället för att gå ut hårt och snabbt duka under enligt Backyard Babies-modellen, lyckas Wilmer X öka intensiteten för varje låt. Det är en smått unik egenskap och den ansenliga del av publiken som slog igång luftgitarrerna redan till introlåten Blind mans bluff ser tjugo låtar senare ut som euforiska väderkvarnar på speed.

Med en ny skiva i turnébagaget får konserten mer än sin beskärda del av nytt material, däribland Han måste ut ur mitt liv, God god lust och den hetsiga Fem ett fem. Däremellan tränger sig åldringar som Kör dig död och Blod eller guld upp på scenen och hytter kaxigt med näven åt ynglingar som förrförra årets partystänkare Lyckliga hundar och Cool tid ihop, om något som en gång varit men nu är slut.

Rent musikaliskt är variation inte något honnörsord i frontmannen Nisse Hellbergs vokabulär, men så har gruppen sällan utgett sig för att ha några sådana pretentioner. Rak, bluesig och stenhård rock räcker långt då det framförs på det här sättet och därtill håller Hellbergs texter ofta hög klass. Slaget om en flickas hjärta och den nyskrivna Stackars Valentin fungerar lika dåligt live som på skiva, men överlag blir det svårt att argumentera mot de semaforerande luftgitarristerna runtomkring mig - Wilmer X engagerar. Anledningen till att jag fortfarande hör Nisse sjunga inne i huvudet då jag skriver detta är dock mindre kul. Torsdagskvällen måste ha inneburit ett nytt decibelrekord på Katalin och utan ett par liter öl som vaddering passerades gränsen för ens godkänt ljud redan vid första låten.
/Douglas Norström

 

Artist: Los De Abajo

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin and all that jazz

Date: 2004 08 27


(Only in Swedish)
Efter tre hektiska månader i Latinamerika och Europa anlände Los De Abajo i fredags till Uppsala för en spelning med något för alla smaker.

En DJ kliver upp på scenen och rytmiska technobeats börjar ljuda genom högtalarna. Någon minut passerar och han får sällskap av en trumslagare och slagverkare. De tittar på varann, ler och sedan sprängs fördämningarna. Los De Abajo är i turnéform ett tiomannaband där nästan alla spelar flera instrument och precis alla tar ansvar för att piska upp stämningen.

Först i ledet står sångaren Liber Terán som likt en latinamerikansk Iggy Pop tillbringar första timmen med att imitera en studsboll och leda den mexikanska hären mot framgång. Bandet bistår honom förnämligt och varje tillfälle till att hoppa, stångas eller sticka ut i publiken tas i akt. Konserten inleds med Sr. Judas och Cabanas där rock möter funk och avslutas med röjiga Insecto (där hela publiken blir kidnappade i en lång ringdans) och den lågmälda protestsången Nada. Däremellan har publiken fått en god förklaring till varför Los De Abajo blivit beskrivna som ett "halvakustiskt Rage Against The Machine med salsainfluenser" - gruppen vägrar nämligen att hålla sig till någon specifik genre.

Här finns hårdrock, ska, hiphop, cumbia, latinamerikansk jazz, pop, techno och traditionell mariachimusik i en enda stor underbar röra. Att texterna som tar upp allt från kärlek till krig och politik sjungs helt på spanska verkar inte bekymra publiken det minsta. Språkliga hinder övervinns med lätthet av den smittande stämningen och i några fall medelst hjälp av det företag som iförda sombrero byggt upp ett stort ölstånd mitt i lokalen.

Konsertens höjdpunkter blir den testosteronstinna La Fugu där bandet, iklädda mexikanska fribrottarmasker, går musikalisk bärsärkagång och varje gång trumpetaren Canek Cabrera väljer att ta hissen upp i det höga registret. Först framåt midnatt börjar gruppen låta så trött som den rimligen borde vara och extranumren fläckar bilden av det som tidigare skett, men på det stora hela är Los De Abajo intet annat än en livegrupp i absolut världsklass!
/Douglas Norström

 

Artist: The Refreshments, Billy Bremner, Dave Edmunds

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin and all that jazz

Date: 2005 03 26


(Only in Swedish)
Ett dansband som spelar rock blir begränsat spännande då utrymme för just dans saknas, men forna Rockpile-medlemmarna Billy Bremner och Dave Edmunds anländer som räddare i nöden.

The Refreshments historia har med svenska mått mätt varit en framgångssaga utan dess like. Sedan starten för strax bortom tio år sedan har bandet nästan konstant varit ute på turné och de har därtill sålt över 180000 album, vilket kan jämföras med att de flesta svenska skivor knappt når upp i fyrsiffriga upplagor. Musiken är rock av traditionellt snitt och publiken anländer i drivor till lokalen som snabbt fylls till brädden. På de flesta håll är det skinnväst, öl och dagens motsvarighet till brylcreme som gäller.

Stämningen är på topp långt innan bandet ens hunnit gå upp på scenen och ungefär där tar denna motsägelsefulla kväll sin början. Tveklöst är The Refreshments mäkta populära och de är även ett kompetent kompband, men deras egna ben bär liten vikt. Detta är musik att dansa till snarare än något att lyssna på och då lokalen vare sig tillåter dans eller en raggarträffs många sidoaktiviteter blir fokus helt ställt på bandet och de räcker då inte till. Det blir tryggt, jämntjock och tråkigt istället för rock'n'roll. Det blir Allsång på Skansen med Bill Haley som konferencier och välkända ackordföljder och raggarromantik om brudar och vräkiga amerikanare för i det här fallet tankarna till en stillastående Finlandsfärja snarare än Staterna.

Halvvägs in i konserten dyker kvällens oannonserade gäst Billy Bremner upp och vips förändras allt. Med The Refreshments i rollen som komp till den forne Rockpile-medlemmen faller bitarna på plats och Bremners nya Knocked Me Over With A Feather visar nästan plågsamt tydligt varför föregående låtar inte fungerat. Istället för att imitera något för länge sedan dött, tar Bremner avstamp i traditionen och skapar av det något nytt som blickar både framåt och bakåt utan att förlora nerv. När Rockpile-kollegan Dave Edmunds kort därefter sällar sig till sällskapet lyfter konserten ännu en bit, men underbart är kort. Efter fyra låtar tillsammans blir det tack och godnatt sånär som på ett halvengagerat extranummer. Det är för lite och det är definitivt för sent.
/Douglas Norström

 

Artist: Peter Jöback

City: Uppsala (Sweden)

Place: Universitetsaulan

Date: 2004 10 01


(Only in Swedish)
Ojämn dynamik och beklagligt ljud gör att Peter Jöback under fredagen framstår som Frank Sinatra på scenen i en kvartersgård.

Med ett starkt senaste album i bagaget påbörjades Peter Jöbacks höstturné i Västerås igår och idag är det en halvfull Universitetsaula som besöks. Materialet från "Det här är platsen" lovar gott, det gör däremot inte lokalen han ska spela i och både förhoppningar och farhågor infrias. Aulans vedervärdiga akustik är notoriskt svårhanterlig och ljudteknikern får snabbt se sig besegrad. Det väser, ljudet spricker och därtill letar sig understundom mystiska smällar in i ljudbilden. Pang!

Peter Jöback själv strålar som den stjärna han är i vissa kretsar och framför repertoaren från senaste skivan i stort sett låt för låt. Glömskans tåg bjuder på bra tryck, Du har förlorat mer än jag svänger och Tomas Ledin-doftande Nattens skuggor blir en känsloladdad sång om en problematisk uppväxt. Tiden mellan låtarna använder Jöback till ventilerande terapisamtal om saker han gått igenom, sitt mentala tillstånd just nu och vikten av kärlek. Ibland kloka ord, ibland lismande och väl öppenhjärtigt.

Du behöver ingen hjälp är en medryckande gospelpoplåt, men Allt jag ser är dig, Jag bär dig och ett par försvenskade spår av bland andra John Hiatt gör att Jöback tappar greppet om publiken. Av det grått anonyma bandet får han ingen hjälp. En timme in i spelningen rundar Jöback, kanhända av just den anledningen, av konserten. Det får till följd att publiken ruskar liv i sig och ivrigt applåderande förmår de honom att återvända till scenen för ytterligare tre låtar som inte alls berättigar sin plats i repertoaren.
/Douglas Norström

 

Artist: Queen + Paul Rodgers

City: Stockholm (Sweden)

Place: Globen

Date: 2005 04 30


(Only in Swedish)
Flera decennier på topplistorna och en repertoar fylld av ytterligt välskrivna rocklåtar räcker långt, men Queen av dagens datum blir ändå något av ett frågetecken.

Plötsligt blir det mörkt i lokalen. På scenen skymtar lila ledljus och ur högtalarna dundrar Eminem igång med kampsången Loose Yourself. Sedan hörs ett karaktäristiskt gitarriff, rap blir tung rock och när ridån faller börjar en två timmar lång kavalkad av rockstandards.

Produktionsmässigt är det en påkostad affär med bildprojektorer, intrikata ljusramper och ovanligt bra ljud för att vara en hockeyarena. En ursinnigt rockande Tie Your Mother Down blir först ut med att presentera det fulltaliga bandet och två saker blir snabbt uppenbara: Originalbasisten John Deacon har inte avbrutit sin drygt tioåriga pensionärstillvaro för att vara med på turnén och sångaren Paul Rodgers har fått axla Freddie Mercurys mantel. Basisten Danny Miranda, från Queen-musikalen "We Will Rock You", sköter sig med den äran och Paul Rodgers är en duktig sångare, men hans uppdrag är otacksamt. Hur bra han än är, så blir det lite som att be månen vikariera för solen då man har Mercurys grandiosa utstrålning att tävla mot. Ännu konstigare är det att den forne Free-sångaren under långa perioder förpassas till kulisserna, för att istället ge plats åt gitarristen Brian May alternativt trumslagaren Roger Taylor på sång.

Mays akustiska soloversion av '39 är dock balladkonst av ett sådant slag att den nästan fullsatta arenan kollektivt snyftar och i den efterföljande Love of My Life, tillägnad gruppens forne ledare, blir stämningen magisk när en lågmäld kör om flera tusen personer börjar viska med i texten. Det blir också konsertens två absoluta höjdpunkter tätt följda av de avsevärt mer upplyftande This Thing Called Love, Bohemian Rhapsody och The Show Must Go On. Mindre lyckade är Queen-klassiker som I Want To Break Free, Radio Ga Ga och I Want It All där det doftar coverband. Mest extraordinärt är att Roger Taylor, som låt vara aldrig varit något ess bakom pukorna, numera spelar exceptionellt slafsigt - tempot vinglar åt alla håll och ett långt trumsolo (Sing, Sing, Sing i rocktappning) är provocerande fånigt.

Mellan det onda och det goda trängs dussintals låtar, däribland It's A Kind Of Magic, We Are The Champions och We Will Rock You. Däremot finns här vare sig Another One Bites The Dust eller Under Pressure. Sett som en afton för ogenerat nostalgiska tillbakablickar fyller konserten sin funktion och de trogna som var med redan 1975, då gruppen först var i Sverige, blir knappast besvikna, men Queen utan Freddie Mercury är inte Queen och det går tyvärr inte att bortse ifrån.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 

Artist: Mike Stern

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin And All That Jazz

Date: 2005 05 19


(Only in Swedish)
Det blir en fråga om himmel och helvete då amerikanske supergitarristen Mike Stern gästar Uppsala för en konsert på över tre timmar.

Geni och dårskap går hand i hand, titta bara på Isaac Newton som tillbringade halva sitt liv med att förändra mänsklighetens syn på världen och den andra med att försöka förvandla bly till guld. Låtskrivaren Mike Stern är ungefär lika framgångsrik som alkemisten Newton, men maken till gitarrist!

En halvtimmes inledande blues prövar tålamodet till bristningsgränsen. Fantastiska ögonblick följs av långa passager med skåpmat. Hetsiga raider in i bop och avantgarde samsas med balladstunder. Finstämt basspel i världsklass hamras sönder av slamriga trummor och inte minst är ljudmixen synnerligen ojämn. Den tassande Avenue B från nya skivan enar uttrycken något, men följs upp av den minst sagt sömniga Wishing Well och balladen What Might Have Been. Den förra faller, trots en del kluriga popcitat, stendöd till marken, medan den senare klarar sig något bättre - inte minst tack vare Sterns flirtande med forne vapendragaren Jaco Pastorius. Så där håller det på; farkoster byggda av klent virke räddas av att kaptenen är ett geni när han ids fokusera.

Sedan kommer den brutala Chatter från ingenstans och tar fullkomligt struptag om publiken. I viss mån beror det på att bandet blivit varma i kläderna och börjat dra åt samma håll, men framförallt har de fått råg i ryggen. Där de tidigare trevat sig fram mellan uttrycken, så enas man nu om att det är bärsärkagång som gäller och den självsäkra attityden gör underverk. Där första halvan av konserten aldrig lyckas beröra, blir upploppet rena whiplash-upplevelsen. Den uppkäftiga oräddhet som präglat Sterns bästa stunder sedan tiden med Miles Davis ges nu plats och sista timmen blir lika mycket elektrisk Miles som distad Jimi Hendrix.

Under första halvan har det främst varit Chris Minh Dokys läckra kontrabasspel som givit upphov till leenden, men nu är det saxofonisten Bob Franceschini och trumslagerskan Kim Thompson som slåss om guldmedaljen. I och med att volymen vridits upp och taggiga rockfraser börjat spruta ur Sterns fingrar befinner sig Thompson plötsligt i sitt rätta element. I denna blott tjugofyraåriga tjej finns lika delar Bonham, Baker och Rich. Som om det inte räckte, så är hennes vispspel lika unikt som briljant och det är inte undra på att Stern skiner som en stolt far över sin upptäckt.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 

Artist: Eldkvarn

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin And All That Jazz

Date: 2005 04 22


(Only in Swedish)
Med färskt låtmaterial i bagaget anlände Eldkvarn i fredags till Uppsala för en spelning där inte minst publiken visade sig från sin mest entusiastiska sida.

Det var länge sedan de gick under det provokativa namnet "Piska mig hårt" och de teatrala utbrotten på scenen har också de gett vika för tiden. Istället har gruppen blivit vuxen och uttrycken polerats från ruffig yta till elegant djup. Eldkvarn av idag står således på två ben. Dels finns här den råa energin från förr och dels den mogna, sorgset introverta sidan som blivit en följd av uppväxten i rampljuset. Nyskrivna låtar som M/s Alkohol talar tydligt om en av framgångens baksidor.

Överlag blir det de äldre, mer välkända låtarna som vinner publikens uppskattning. Pojkar pojkar pojkar, Kärlekens tunga och Somliga går med trasiga skor, som anländer lagom till extranumren, blir föga förvånande kvällens absoluta fullträffar. I viss mån beroende på att den mycket vältankade publiken då äntligen får det som de högljutt begärt, men också för att dessa äldre låtar ofta är mer välskrivna. En annan starkt bidragande faktor är att de nya låtarna helt enkelt inte verkar ha hunnit finna sin form ännu. De många balladerna som passerar förbi på rad gör inte heller underverk för konserten som sådan, tvärtom blir det stundtals väldigt sömnigt.

Samtidigt finns här ett genuint ärligt uttryck som inte går att värja sig mot. När Per "Plura" Jonsson med sin karaktäristiska stämma berättar om krossade förhoppningar så lider man med honom. Då brodern "Carla" på gitarr försvinner iväg på någon av sina soloutflykter vill man följa med. Som helhet blir det en i högsta grad ojämn konsert, men Eldkvarn är alltid Eldkvarn och det är både deras största styrka och svaghet.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 

Artist: Lee Rocker

City: Uppsala (Sweden)

Place: Fredmans

Date: 2005 07 21


(Only in Swedish)
Det blir i allra högsta grad ojämnt då Stray Cats-basisten Lee Rocker bjuder Uppsalapubliken på anrik rockabilly i moderna kläder, men konsertens andra halva är fenomenal.

En av Uppsalas mest pålitliga livescener var på väg att gå upp i rök, men entrédelen överlevde elden och med en improviserad scen i ena hörnet är Fredmans nu åter igång. Bristen på rymd vägs upp av den närhet det trånga utrymmet medför och då forne Stray Cats-basisten Lee Rocker spelar, blir det föga förvånande snabbt fullt.

Här finns alla sorters människor och åldrar, men den övervägande majoriteten har antingen skinnväst med brodyr på ryggen eller, för musiken, tidstypiska kläder. Killarna har noggrann bakåtslick och bowlingskjorta; tjejerna minutiöst genomtänkta utstyrslar och frisyrer. Vad har det här med musiken att göra? Svaret är: Allt. Ingen musikgenre, knappast ens punken, lägger lika stor vikt vid kombinationen av rätt look, attityd, dans och musik som rockabilly-fansen. Under torsdagskvällen står det visuella inledningsvis till och med för mer av underhållningen än själva musiken.

Konserten inleds enormt klent. Det går troll i ljudet, bandet drar konsekvent åt olika håll och trumslagaren Jimmy Sage är länge spektakulärt dålig på att hålla tempot. Stämningen blir inte bättre av att en kvinna stolpar upp på scenen och försöker tvinga bandet att sänka ljudet och att en annan finner det lämpligt att börja prata med Rocker mitt i en låt. Med undantag för den nerviga Bulletproof, dröjer det sex låtar innan gruppen hittat varandra och trummisen försonats med idéen om att även han borde värna om samma tempo som övriga bandet.

She's Gone tänder det till ordentligt och med rockabilly-balladen Blue Suede Nights (tillägnad Carl Perkins) tar gruppen hem sin första seger. Med One More Shot, Miracle in Memphis och den sanslöst snabba, helt instrumentala Swing This fortsätter gruppen vinna mark. Tjugo låtar in har allt från rak Elvis-rock till vrickad psychobilly hunnit passera revy och lagom till upploppet kommer en suverän version av Please Don't Touch som får hela stället att koka.

Kvällens absoluta höjdpunkt blir Stray Cats-hiten Stray Cat Strut där allt faller på plats. Bandet låter bra, ljudet fungerar, texten är kul och Lee Rocker spelar med både pondus och elegans. Trots den blygsamma speltiden, hinner gruppen resa långt och det som började i misär slutar i ett ack så förtjust leende.
/Douglas Norström

 

Artist: L'Orphéon

City: Uppsala (Sweden)

Place: Reginateatern

Date: 2005 10 07


(Only in Swedish)
I fantasifulla kostymer och med en lång rad specialbyggda instrument håller franska komikerjazztrion L'Orphéon Spike Jones minne vid liv genom att blanda buskisteater med jazz.

Några skrattar så att de kippar efter andan och tårarna sprutar, andra är mer behärskade, men tveklöst har franska L'Orphéon gott om fans i Uppsala. Trion, bestående av tre medelålders herrar av det studentikost skojfriska slaget, kan bäst liknas vid en kombination av tradjazz-musiker och buskiskomiker i Stefan och Kristers skola alternativt Carrot Tops dito.

Gillar man det senare är kvällen en fullträff och likaså om man faller som en fura för välspelad trad- och gladjazz, men kombinationen blir understundom problematisk. Humor på pajkastningsnivå tenderar att förringa den ansenliga spelskicklighet som gruppens medlemmar kan skryta med. Monks fina 'Round Midnight framförd genom gapflabb i stämmor vinner föga på att tolkas så och överlag får musiken stå tillbaka till förmån för snubbla-och-dratta-på-ändan-skämt. Omfamnar man detta är L'Orphéon dock onekligen underhållande och trots att flera av deras textmässiga klurigheter går förlorade på att merparten av publiken glömt skolfranskan, så håller trion tempot uppe.

Jazz blandas med bossanova, chansons och Louis Prima-slagdängor. Lugna balladpartier blandas med hetska swingnummer och däremellan presenteras en lång rad sketcher med allt från vinande pisksnärtar från saxofonisten Emmanuel Hussenot som djurtämjare till sousaphonisten Patrick Perrin som spattig lekfarbror.

Bäst är den lågmälde gitarristen Christian Ponard som utan några större åthävor fångar uppmärksamheten med bara några få toner, inte minst på en småroligt koreograferad Caravan och en avspänd Fly Me To The Moon. Showen gapar efter mycket och det blir därför också ofokuserat, men samtidigt är det sällan någon får chans att skratta sig till tårar på en vanlig konsert.
/Douglas Norström

 

Artist: Miriam Aïda

City: Uppsala (Sweden)

Place: News

Date: 2005 11 26


(Only in Swedish)
De som trotsat snöglopp och snålblåst för sångerskan Miriam Aïdas skull bjöds på en konsert fylld av såväl värme som tuff attityd.

Svenska sångerskor som kan ståta med både talang, teknik och bred repertoar är numera lika sällsynta som neonrosa blåbär, men Miriam Aïda går mot strömmen både på skiva och på scenen. Under lördagseftermiddagen är det en blandning av amerikanska standards, ett par tre stilla ballader och rikligt med tung hardbop som står till buds. No more inleder med gasen i botten och följs av synkoperat gung i I Was Doing All Right och beguine-balladen If You Go. Lugn övergår sedan i storm på bopnumret My Kind Of World och därefter en rad standards såsom Come Rain Or Come Shine och What A Difference A Day Made.

Där bland det trygga och väl beprövade tappar konserten andan och här märks det också att de på scenen saknar den rutin som åren ger. De är duktiga, men förhållandevis unga och det är en exceptionellt dålig idé att premiera ungdom för ungdoms skull vilket dessvärre är alltför vanligt numera. Problemet exemplifieras inte minst av trumpetaren Karl Olandersson som balanserar på gränsen mellan habil och strålande. Basisten Martin Sjöstedt förblir dock en trygg om än den här gången något anonym klippa och trumslagaren Lars Källfelt brinner som en svetslåga från början till slut hela vägen igenom de standards som de övriga tappar bort.

Lagom till mållinjen övergår vinter åter till vår i form av den rytmiskt myllrande Big City (Small Me) och i det obligatoriska extranumret (för det blir alltid extranummer i Uppsala) kommer en sömnig Skylark och fläckar ner minnet av suveräna låtar som If I Had You och den brasilianska Reza som blev lördagens absoluta höjdpunkt.
/Douglas Norström

 

Artist: Christian Kjellvander

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin

Date: 2005 11 09


(Only in Swedish)
Bandet på scenen imiterar stenstoder, texterna är dystra och tempot går nästan baklänges, men Christian Kjellvander är en mästerlig publikdomptör och onsdagens konsert blir en av årets stora musikhändelser.

I pressmaterialet kan man läsa om Christian Kjellvander som "Sveriges ledande alt-country singer/songwriter". Vilken countrymusik han är ett alternativ till, sett till vår del av världen är dock oklart då vi inte har någon countrykultur att tala om och än mindre en välmående sådan. Ytterligare en moloken yngling med gitarr är knappast heller det något världen behöver, men Kjellvander sablar elegant sönder bägge dessa mina mothugg. Sedan Loosegoats och Songs of Soil lades på hyllan till förmån för en solokarriär har han nämligen utvecklats till en av landets absolut mest intressanta artister jämte Timbuktu och Magnus Lindgren. Den publik som fyllt Katalin till bristningsgränsen bjuds på material från hela Kjellvanders karriär, men tonvikten ligger på hans solomaterial.

Det hela inleds med ett våldsamt larmande, rika ljudsjok och hårda anslag, men två låtar in i konserten mojnar stormen abrupt. Istället fortsätter kvällen helt i balladens tecken och Kjellvander vet exakt hur han ska få publiken dit han vill. Genom att bibehålla en nervig intensitet även i det allra sävligaste partierna lyckas han med konststycket att inte bara hålla seglen vid liv, trots avsaknad av vind, utan dessutom få en hel konsertlokal att kollektivt hålla andan. Ingen vill missa ett ord, än mindre en fras. Den växelvarma balladen Drag In The Dirt övergår i Don Henley-melankoli (tänk The Boys Of Summer) för att sedan följas av 1912, Portugal, Word In The Wires, Oh, Night med flera. Bäst är den stämningsfulla Allelujah (utan H) som dyker upp under konsertens senare halva. Stämningen som råder då är nästan andaktsfull och den leder i sin tur till ytterligare två inropningar.

Visst finns här några få transportsträckor och tillfällen av överdrivet valpögd självömkan, men frågan är om det finns någon endaste artist i dagens Sverige som skickligare förstått att handskas med den dynamik som i rätt händer gör balladen till ett dödligt vapen.
/Douglas Norström

 

Artist: LaGaylia Frazier, Afro, KLBB

City: Uppsala (Sweden)

Place: Birger Jarl

Date: 2005 11 30


(Only in Swedish)
En duktig kör med mindre lyckade solistinsatser, en amerikansk stjärna som sjunger Cornelis Vreeswijk, en trettonårig rappare och ett storband som vågar sticka ut hakan - onsdagskvällen bjöd på flera överraskningar.

Som ett alternativ till stadens traditionella körer finns Afro. Istället för klassiska körverk tar de sig an främst soul, gospel och reggae. Detta gör de dessutom riktigt bra med lika delar pondus och disciplin i låtar som latinogospeln He Reigns. Däremot saknar Afro, sånär som på den skicklige körledaren Peter Ekengren, begåvade solister av kvällen att döma. Soulman och Respect får en att rysa av helt fel anledningar och det blir inte bättre av att konsertljudet är i det närmaste erbarmligt med vassa toppar och alldeles för tunt mellanregister.

Kvällens gäst, LaGaylia Frazier, förmår sällan att beröra på djupet, men hon har en stor röst och hon är grymt professionell. Först ut för hennes del blir Aretha Franklins Think som följs av Burt Bacharachs I Say A Little Prayer For You i souljazzform och Stevie Wonders Signed, Sealed, Delivered som bandet tappar greppet om. De återupprättar dock hedern i någon mån med ett Jackson 5-medley. Bättre blir det då Frazier tillsammans med storbandet KLBB (som vid ett par andra tillfällen presenteras som Induss & Lagerberg Great Sweet Orchestra respektive Mats Holmquist Big Band) tar sig an On The Street Where You Live från My Fair Lady och Chaka Khans funkigt uppdaterade version av A Night in Tunisia.

Bandledare Holmquist visar också prov på det "stora stygga" han är känd för genom att överraska med Lyle Mays trixiga Overture to The Royal Mongolian Suma Foosball Festival. Samme Holmquists trettonårige son Jay kommer sedan in för att rappa och överraskar positivt med egna låtar som Fuel och The One. Normalt ryggar jag för sådant här då föräldrar sällan är särskilt objektiva när det gäller sina barn, men även om Jay förvisso just påbörjat sin resa, så vet han vad han håller på med. Extra kul blir hans avväpnande mellansnack där han med darrande röst berättar att han är "fett nervös" bara för att sedan få hela publiken att ryckas med i ännu en låt.

På samma sätt fortsätter kvällen sedan att växla mellan funkiga körer, storbandsjazz och en amerikansk sångerska som på bruten svenska framför Cornelis Vreeswijks Cecilia Lind. Allt är inte bra, men det är maffigt och på sina ställen också riktigt djärvt.
/Douglas Norström

 

Artist: Ainbusk Julkonsert

City: Uppsala (Sweden)

Place: Universitetsaulan

Date: 2005 12 14


(Only in Swedish)
Gotländska Ainbusk har lämnat ön för att turnera på fastlandet - eller utomlands som det själva uttrycker det. I ryggsäcken har de julskivan "I midvintertid" från vilken stora delar av kvällens repertoar också kommer.

Det blir en kväll fylld av något för alla. Inledande melodier som Jul, jul, strålande jul blandas med ståuppkomik, en översatt Sting-låt, en recitation av Viktor Rydbergs Tomten, eget material i rock- och balladtappning och slutligen ytterligare några klassiker i form av till svenska översatta melodier som Auld Lang Syne och Bachs Juloratorium. Mellan låtarna kivas frontfigurerna på ett väl inövat vis och för varje klädbyte ersätts den ena spektakulära scenklädseln mot en annan.

Någonstans på vägen börjar jag misstänka att de yviga rörelserna finns där för att dölja det faktum att kvartetten i mångt och mycket är en showgrupp på rymmen från en skolpjäs. Där ungefär ligger den artistiska nivån. Förvisso jublar stora delar av publiken entusiastiskt, men showen är periodvis förtvivlat jönsig och därtill förvirrad.

Gruppens repertoarsmässiga bredd skulle kunna vara berömvärd, men istället blir det i det här fallet en fråga om att i svart på vitt visa att de inte känner sina egna begränsningar. Å ena sidan slår sångerskorna knut på sig själva för att agera så sensuellt och sexigt det bara går, å andra sidan ska de vara helylle och julkortsidylliska. Motsvarande motsatspar präglar hela kvällen. Viljan att ge något till alla är lovvärd, men balansgången mellan att vara folklig och konstnärlig är svår och i det här fallet för svår. Att gruppens mesta stjärna, Josefin Nilsson, även syns och hörs mest är logiskt, men olyckligt då de övriga tre medlemmarna har avsevärt bättre röster. Spiken i kistan blir då samma Nilsson attackerar Stilla natt och sliter den i stycken.

Det som trots allt räddar konserten från botten är tre saker: Marie Nilsson-Linds bitvis underhållande ståuppkomik, Annelie Roswalls solosång och framförallt den eminente gitarristen och kapellmästaren Johan Norberg som oavsett musikaliskt sammanhang alltid lyser som den stjärna han är.
/Douglas Norström

 

Artist: The Refreshments, Geraint Watkins, Eva Eastwood

City: Uppsala (Sweden)

Place: Fyrishov

Date: 2005 12 21


(Only in Swedish)
En stor idrottshall är knappast rätt forum för The Refreshments, men framåt slutet av konserten får gruppen, som gästas av Eva Eastwood och Geraint Watkins, hela stället att gunga i takt till julmusik i rocktappning.

The Refreshments i våras gästade Uppsala lät det så hemskt att enbart de utländska gästartisterna räddade gruppen från en kraschlandning. Under onsdagskvällen är det ett helt annat band som står däruppe på scenen. Där trumslagaren Mats Forsberg förra gången spelade med en pålkrans finess, är han nu en lyhörd motor och frontfiguren Joakim Arnells låttexter klingar avsevärt mycket mer trovärdigt. Robin Olsson är dock fortfarande mer anonym än hans gitarrspel förtjänar, medan Micke Finells Clarence Clemons-liknande rocksax återigen ger en förklaring till varför saxofon och rockmusik separerade för ungefär ett par decennier sedan. Johan Blohm har däremot vuxit ytterligare och övertygar nu på piano och framförallt som sångare i lugna stycken som Blue Christmas och Pretty Paper. Till både Finells och Blohms försvar bör också sägas att de kvällen igenom får tampas med riktigt risigt ljud. Närmare bestämt låter pianot ibland som en cembalo och Finells sporadiskt trakterade kompgitarr är så vass att den konsekvent går att missta för en rasslande tamburin.

De lugnare partierna är dock, som sig bör i rock'n'roll-sammanhang, i minoritet och gruppen kan tveklöst trycka gasen i botten när de så vill, talande exempel blir Run Rudolph Run, I'm The Real Santa, The Billy Goat och Rock'n'roll X-mas. Under kvällen dyker även gäster upp i form av sångerskan Eva Eastwood (som också agerat förband) samt britten Geraint Watkins som effektivt höjer temperaturen här precis som han tidigare gjort med artister som Carl Perkins, Paul McCartney och Nick Lowe. Det är ingen helgjuten kväll och Fyrishovs baskethall ekar lite för ödsligt tom för att den rätta stämningen helt ska infinna sig, men trots detta håller gruppen fanan högt.
/Douglas Norström

 
Robert Gordon & Chris Spedding

Artist: Robert Gordon & Chris Spedding

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin

Date: 2006 01 27


(Only in Swedish)
Robert Gordons stämma är alltjämt kraftfull och Chris Speddings gitarr lyckas stundtals röra publiken till tårar, men repertoaren kunde gott varierats under fredagens spelning i Uppsala.

De båda huvudpersonerna sätter tonen för kvällen direkt i de första låtarna med hederlig - alternativt museal - rock'n'roll. I den mån det finns en motsättning adjektiven emellan så överlåter jag villigt denna diskussion åt skinnvästarna framför scenkanten, rockabilly-fansen och de prydligt kostymklädda människorna längs väggarna. Gemensamt för alla är att ingen lyckas hålla fötterna stilla och det är inget dåligt betyg. Mindre roligt är att den jämntjocka repertoaren bara gör ett fåtal avstickare för att sedan snabbt återvända till motorvägen där fartens tjusning står i direkt proportion till den påtagligt monotona utsikten. Accepterar man detta faktum så finns här dock få övriga invändningar.

Sångaren Robert Gordons djupa röst har färgats av åren, men det har skett utan att ett uns av kraften försvunnit. Kombinationen är fördelaktig. Kvällen rivstartar med Loverboy. Denna följs av den sorgsna Sea of Heartbreak och vänder därefter åter till fartmonster som Wild Wild Women, The Worryin' Kind och Drivin' Wheel. Turnékompet (bas/trummor) från Detroit vet sin plats och håller sig därför i skuggan uppe på scenen, men de förtjänar båda en stor eloge för det fenomenala driv de stöttar med.

Rent musikaliskt kommer höjdpunkterna då Gordon tar en paus och lämnar över scenen åt gitarristen Chris Spedding. Han inleder sitt set med ett vådligt klyschigt solonummer, men därefter följer Mary Lou (smakfullt kryddad med åttiotalspop och new wave), stenkrossrockande Motorbikin', klassikern Summertime Blues och framförallt Guitar Jamboree. Den sistnämnda är i sig inget att hänga i julgranen, men under låtens gång hyllar han alla de stora vapendragarna. Genom klassiska fraser fångar Spedding här, i en rasande takt, essensen av stjärnor som Chuck Berry, Hendrix, Pete Townshend, Clapton, Jeff Beck, Keith Richards, George Harrison och... ja, till slut tappar jag räkningen. Istället för att hänfalla åt publikfriande imitationer, blir det istället en fråga om värdeladdade hyllningar. Här om något visar Spedding varför han räknats som en av världens främsta gitarrister under många år och i flera genrer. Tyvärr återvänder konserten därefter till motorvägen och utsikten blir då åter utfyllnad på väg från punkt A till B.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 

Artist: Mikael Wiehe

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin

Date: 2006 02 08


(Only in Swedish)
Hårt sväng, stilla ballad och eldfängt politiskt väckelsemöte. Flera decennier in i karriären drar Mikael Wiehe fortfarande fulla hus och detta med all rätt.

Möjligen skulle man kunna klämma in en eller två till i konsertlokalen, men där går den absoluta gränsen. När Mikael Wiehe anländer till Uppsala, går Uppsala man ur huse för att möta honom. Publiken är dessutom blandad sett både till ålder, kläder och kön, så tveklöst är Wiehe fortfarande en vital röst i kampen för mänskligheten mot kapitalismen. Hans politiska åsikter kan man tycka vad man vill om, inte minst som en del är lovvärt och annat mer uttryck för en dröm. Däremot går det inte att förringa Wiehes kompromisslösa mod. År ut och decennium in så finns han där på barrikaderna, redo att ta strid mot etablissemanget.

Under den två timmar långa konserten växlar Wiehe ständigt mellan rollen som föreläsare och musikartist. Ömsom pratar han, ömsom sjunger han, men allt berör. I Wiehes fall utgör fotfolket det vita och de med pengar och makt det svarta, däremellan finns inga gråzoner. Det är att göra det enkelt för sig, men retoriskt sett är det en klok väg att vandra för den som vill nå fram med sitt budskap. Och det gör han. Större delen av publiken kan texterna rad för rad och förvisso är det väl också så att världen skulle vara en bättre plats om det här de facto fanns mer godhet än feghet, korruption och moralisk vederstygglighet?

Kvällen bjuder främst på material från senaste skivan Främmande land. Trots att Wiehe blott hunnit till det femte turnéstoppet (av sammanlagt fyrtio de kommande två månaderna), sitter text och musik redan som gjutna. Vid sin sida har han trumslagaren Måns Block (från Timbuktus kompband Damn!) och keyboardisten Christer Karlsson. Tillsammans utgör de en kusligt tajt trio som rör sig obehindrat från det pompöst kraftfulla till det varsamt viskande. Den funkiga Andra tider nu inleder och svenskt näringsliv, med Percy Barnevik i spetsen, blir kapade vid fotknölarna. Denna följs av den alltjämt aktuella Vem kan man lita på? där Thomas Bodström får sig en känga för att Sverige tillåtit en främmande makt komma in i vårt land och kidnappa folk med statens bifall.

Därefter följer Det vackra ovanpå ett gammalt Dr. Alban-beat, Stjärnan (om att åldras), ett utomordentligt rörande minnestal till bortgångne vännen Björn Afzelius, Just i den här sekunden (om terror), den dystra Flickan och kråkan, balladen En sång till modet och den för kvällen okaraktäristiskt optimistiska Nu blir det bättre. Under de för Uppsala obligatoriska extranumren anländer det starka titelspåret från nya skivan och en timme kort om midnatt avslutas onsdagen med Titanic.
/Douglas Norström

 

Artist: Trio X och bröderna Agnas

City: Uppsala (Sweden)

Place: Alfvénsalen

Date: 2006 02 09


(Only in Swedish)
Bedrövligt ljud i en likaledes beklämmande konsertlokal, men den musik som framförs då bröderna Agnas delar scen med Trio X är stundtals av världsklass.

Alfvénsalen är för god akustik vad folkrace är för ett glasmästeri. Dessvärre är detta också svårt att bortse från då musikaliskt innehåll påverkas av det rent kroppsliga rum det presenteras i. Som konsertupplevelse blir torsdagskvällen inte heller någon direkt fröjd för de övriga sinnena - lokalen är stor, fyrkantig och sterilt urtrist. Lyckligtvis är musikerna som spelar i den förklädda gymnastiksalen så säkra att de förmår parera åtminstone de märkliga ekon och envetet kvardröjande bastoner som ständigt hotar att rasera helhetsintrycket.

Genom att skala bort all elförstärkning och spela helt akustiskt lyckas sextetten bättre än många tidigare offer på lokalens altare. Lägg sedan till det faktum att både Trio X och bröderna Agnas är exceptionella på sina respektive instrument. Om det enbart gällt musiken och trumpetaren Urban Agnas första solo hade detta kammat hem full pott. I likhet med Roy Hargroves flygelhornspel och en del saker av Terence Blanchard, är Urbans insatser på den inledande postboppiga bluesen definitionen av begreppet "världsklass". Där svävar evighetslånga, hundraprocentigt rena toner fyllda med själ elegant ovanpå det effektiva kompet och de övriga brödernas unisont halsbrytande åkningarna.

På det följer ett lyckat experiment i treklanger av brodern Joakim Agnas som bjuder på ett fantastiskt solo på flygelhorn. I Back On Double Track blir penseldragen yvigare och sextettens souliga jazz ges ett extra djup av pianisten Lennart Simonssons fräckt nyanserade detaljarbete. På trumslagaren Joakim Ekbergs ballad Joel återvänder Urban för ännu ett briljant solo och sedan blir det saxofonisten Tomas Agnas tur. Trots att man vid det här laget är smått avtrubbad av de båda andra brödernas solistinsatser, lyckas även han få en att tappa hakan i ett välskrivet original med påtagligt filmiska drag (någon smyger - denne blir upptäckt - vild flykt följer).

Därefter presenteras en rad melodier av varierande kvalitet, där Sound The Trumpet tillför föga och den måleriska Landscape ger desto mer. Trio X lider fortfarande av en air av överdriven kontroll och det hörs flera gånger att sextetten i själva verket består av två separata entiteter som fogats samman, men de är förbålt skickliga. Något de inte minst visar i basisten Per V. Johanssons mästerliga extranummer Phrygian Groove And Fanfare.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 
Planet Waves (Kirk Lightsey, m fl)

Artist: Planet Waves (Kirk Lightsey, m fl)

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin

Date: 2006 02 15


(Only in Swedish)
Med tre toppnamn och komp av godkänd kaliber hade man förväntat sig en viss kvalitetsnivå, men icke. Något går väldigt galet då Kirk Lightsey gästar Uppsala tillsammans med en knappt närvarande kvartett.

Matchen är över innan den hunnit börja. Kirk Lightsey har i flera årtionden funnits med som en anonym, men relevant del av musikhistorien. Han har tillbringat två år som huspianist hos det förut extremt framgångsrika skivbolaget Motown. Han har spelat med så vitt skilda storheter som Chet Baker, Four Tops och Dexter Gordon. Han är ett proffs ut i fingerspetsarna. Det är inte det övriga bandet. Tvärtom skulle Lightsey klarat sig mycket bättre helt på egen hand.

Problemen är flera - det allvarligaste är att samtliga bandmedlemmar drar åt olika håll och att kompet förefaller ha fått en annan låtlista än de övriga. Basisten Lennart Ginman har rönt uppmärksamhet som basist åt bland andra Cæcilie Norby, men den här kvällen blir det bara fel. Göteborgstrumslagaren Conny Sjökvist trumfar genom att konsekvent undvika samma tempo som de andra. Det smäller och dundrar, det tassas och klubbas, men det är som att han spelar på ekot av musiken snarare än det man faktiskt hör och detta dessutom helt utan finess. Kombinationen är förödande.

Jag har tidigare skrivit att veteranen Bernt Rosengren troligen skulle kunna göra ett fullt godkänt solo även i sömnen. Det var spekulation, men här bevisar han att så nog faktiskt är fallet. Blind för Lightseys många försök att påkalla hans uppmärksamhet och totalt döv för trumslagarens irrande mellansnack, står han mest och stirrar ut över huvudena på den knappt 40 personer klena publiken. När han väl spelar är det mer rutin än passion man hör, men han ruskar liv i sig vid tre tillfällen och just där och då svänger det ordentligt. Repertoarsmässigt är det bebop för hela slanten, men det är blott Lightseys effektfullt nervösa kärleksballad Habiba och Wayne Shorters Infant Eyes, med fokus på saxofonisten Jonas Kullhammar, som träffar någorlunda rätt.

Lightsey försöker, trots oddsen, träget hålla någon slags låga vid liv genom att helt ty sig till samme Kullhammar. Detta är något han absolut inte kan förebrås för med tanke på att denne är en fenomenal saxofonist och dessutom är han den ende utöver Lightsey som verkar vara vid medvetande. Kullhammar svarar med flera briljanta, om än överdrivet långa solon, men vare sig han eller Lightsey förmår på egen hand rädda skutan vars kapten aldrig ens dök upp.
/Douglas Norström

 
Toto

Artist: Toto

City: Stockholm (Sweden)

Place: Hovet

Date: 2006 03 03


(Only in Swedish)
Inget är lämnat åt slumpen då Toto gästar Sverige och fredagens spelning blir därför onödigt trygg, men medlemmarna är exceptionella musiker och låtarna från förr håller fortfarande.

Medlemmarna i Toto fick ta mycket stryk av sin omgivning då de debuterade i slutet av sjuttiotalet. Nästan alla i bandet var söner till eliten inom musikindustrin och det låg därför nära till hands att avfärda dem som talanglösa brats som levde gott på sina fäders meriter. De som sade så hade dock fel. Till att börja med hade bandet uppstigit ur askan efter multimiljonsäljande gruppen Silk Degrees. På den självbetitlade debuten Toto ('78) märktes superhiten Hold The Line och därefter följde en rad guld- och platinasäljande album med Toto IV ('82) som kronan på verket.

Fredagens konsert bjuder på material hela vägen från begynnelsen fram till purfärska skivan Falling In Between från i år och Hovets läktare är fyllda upp till taknocken. Publiken är föga förvånande mestadels i 35-årsåldern. Den kvinnliga delen dånar förutsägbart över gruppens smäktande ballader, medan den manliga delen går i gång på Totos luftgitarrsvänliga tyngdlyftarförsök. Man får också en känsla av att en stor procentandel i lokalen lever i villfarelsen att Smokie är hårdrock. Genom handuppräkning bekräftas, som svar på en direkt fråga från Steve Lukather, att hälften av alla biljettköpare själva är musiker.

Den blandade repertoaren till trots röner det äldre materialet den vildaste responsen från publiken; hitar som Rosanna, Hold The Line, Make Believe, Pamela och I Won't Hold You Back får hela Hovet att dansa. Förutom dessa givna inslag märks även mindre kända låtar som Endless (Isolation, '84), I'll Be Over You (Fahrenheit, '86) och Home Of The Brave (The Seventh One, '88). Därutöver blir det främst nytt material och bandet har uppenbarligen insett vilken målgrupp som numera köper deras skivor. Smetiga västkustballader staplas på varandra och de är därtill ofta tämligen taffligt skrivna.

Ett välkommet tillskott i bandet är keyboardisten Greg Phillinganes, som med flera tusen inspelningar bakom sig är att betrakta som studiovärldens Yoda. Originalsångaren Bobby Kimball, som återvände till hägnet för några år sedan, lyckas däremot sämre och mellan det att han missar toner och glömmer textrader blir det inte så mycket kvar. Trumslagaren Simon Phillips är å sin sida ett kompetent, men småtrist substitut för Jeff Porcaro. Basisten Mike Porcaro är slutligen inte heller han någon källa till lycka med sitt anemiskt avskalade basspel, men han är åtminstone taktfast. Kvar blir då gitarrstjärnan Steve Lukather som till skillnad från de övriga vuxit med åren - inte minst som sångare - och därmed får bära det tyngsta lasset.

Mest uppskattat blir extranumret Africa, mest saknad är Georgy Porgy och mest överraskande är Phillinganes insmugna version av Wayne Shorters Footprints.
/Douglas Norström

 
Lisa Nilsson

Artist: Lisa Nilsson

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin

Date: 2006 03 24


(Only in Swedish)
Lisa Nilsson visar att hon alltjämt är Sveriges främsta sångerska och den här gången med eminent komp som stöd, men en parad av ballader prövar lyssnarens tålamod.

Efter nästan ett århundrade som levande karaokemaskin är det inte undra på att Lisa Nilsson nu (äntligen) låtit de gamla soulpophitarna gå i pension. Samtidigt är det Mauro Scocco-låtar som Himlen runt hörnet, Allt jag behöver och Varje gång jag ser dig, som dels fört henne dit hon är idag och dels är de som de flesta vill höra henne sjunga. Det gör hon inte - åtminstone inte under torsdagskvällen. Det hedrar henne. Istället blir det amerikansk balladjazz, blandat med brasiliansk dito, ett par svenska ballader och några enstaka swing- och bebopnummer som får agera väckarklocka.

Intrycket av kvällen är tudelat. Å ena sidan är Lisa Nilsson en makalös sångerska, inte minst tekniskt sett. Detta något som alldeles för ofta tappas bort då hon kommer på tal. Å den andra kan ballader staplade på varandra vara ett oerhört effektivt verktyg för att fånga publikens uppmärksamhet, men det kräver också oerhört mycket av alla inblandade – såväl musiker som publik. Den här gången förlorar hon kontrollen. Kvällen i sig börjar vingligt med Caught Between A Smile And A Tear, ett av de få originalen, men den tar sig snabbt med en elegant version av You Don't Know What Love Is i sakta mak. Denna följs sedan av ballader som All The Things You Are och Good Morning Heartache i ultrarapid, en sprättigt pigg But Not For Me och precis innan halvtidspausen en snabb, lätt förvirrad version av My Shining Hour.

Efter pausen bjuds nästan idel ballader i form av Autumn Leaves, The Miracle Of You, Summer Wind och Antonio Carlos Jobims rara Wave som först presenteras i balladform, med fokus på Lisa, och sedan i något snabbare tempo med hela bandet. Det hela går med knapp styrfart framåt och trots Nilssons uppenbara talang, blir det ofta påtagligt sövande. Det märks också på bandet där främst trumslagaren Albert "Tootie" Heath ibland tappar bort sig helt. Tootie är en av jazzhistoriens mest luttrade musiker, men till och med han ställer sig tydligen frågande till exakt vad han ska göra för att fylla ut de evighetslånga tomrummen mellan ett och två. Bättre går det för pianisten Niels Lan Doky och den danske kontrabasisten Mads Vinding som här precis som alltid gör ett fenomenalt jobb med att hålla samman allt och samtidigt tillföra tjusigt detaljarbete.

Mest välkomna överraskningen är studsande bluesen Never Make Your Move Too Soon som avslutar kvällens extranummer, men den absoluta höjdpunkten blir trots allt en ballad och därtill en av hennes egna. Säg det igen är möjligen den vackraste kärleksballad som skrivits på svenska och här i denna stund kanske också den vackraste balladen någonsin. Så spröd, så naket avskalad, ärlig och kraftfull - för en kort stund får hon här hela världen att stanna till.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 
Georg "Jojje" Wadenius

Artist: Georg "Jojje" Wadenius

City: Uppsala (Sweden)

Place: Alfvénsalen

Date: 2006 03 30


(Only in Swedish)
Jojje Wadenius är en av världens främsta gitarrister, men bandet som helhet spretar åt olika håll och repertoaren är varierad på gott och ont.

Grannlandet Norge har inte bara oljepengar i högar, utan också en förhållandevis nyvunnen nationaltillgång i form av exilsvensken Georg "Jojje" Wadenius. Samme Jojje som för de flesta svenskar är mest känd för ledmotivet till Kalles klätterträd och barnskivan Godá, Godá. Utomlands är han däremot känd för att han under massor av år var en av världens fem största studiogitarrister med bas i USA och även på senare år har man kunnat höra honom på inspelningar med alla från Backstreet Boys och Kent till George Benson. För att kunna smälta in i så skilda sammanhang som möjligt tenderar studiomusiker av denna kaliber vara nödgade att göra avkall på sin individualitet. Så icke Wadenius.

På skiva kombinerar han de bästa av världar genom att skickligt anpassa sin personliga stil till omgivningen, men på scenen här i kväll är det 100 procent Jojje som hörs. Hans gitarrspel är unikt och inte minst är han ett proffs ut i fingerspetsarna. Detta så till den milda grad att han trots influensa och uppenbart risig dagsform inte bara vägrar att ställa in, utan dessutom förmår spela på en nivå som väldigt få musiker når upp till. Några som dessvärre inte gör det är hans medhavda komp. Martin Östergren (keyboard), Leif Johansen (bas) och Pete Abbott (trummor) är alla skickliga, välmeriterade musiker, men bandet känns föga samspelt och det är först framåt slutet av konserten som allt rör sig åt samma håll.

De som vant sig vid senare års välkammat lågmälda Jojje har föga att hämta under kvällen, istället är det tung funkrock och sirliga västkustballader som gäller. Förhandlingarna inleds med Robben Fords Brother i pigg tappning, följs av Jojjes ballad Longing med mustigt Porcaro-shufflekomp, New Orleans-funkiga Sushiland, med ett fräckt tvärflöjtssolo via keyboarden, balladen Kärleksmorgon och efter pausen en räcka hårdsvängande låtar med fusionnumret Atlantis och Jeff Becks tunga Led Boots som lovvärda utropstecken. Likt ett fint vin mognar konserten med tiden, men underbart är kort och lagom till att alla bitarna faller på plats är sagan all.
/Douglas Norström

 
Il Divo

Artist: Il Divo

City: Stockholm (Sweden)

Place: Globen

Date: 2006 04 23

(Only in Swedish)
Skönsjungande och bildsköna så det förslår fyllde mångmiljonsäljande pojkgruppen Il Divo Globen till brädden då de i söndags för första gången gästade Stockholm.

Som ett rumsrent alternativ för dem som vuxit upp, men alltjämt när en dold förtjusning i pojkgrupper som New Kids On The Block satte American Idol-Simon Cowell för två år sedan samman Il Divo. Kvartetten består av fyra oklanderligt väluppfostrade, välskräddade och välvårdade unga män från lika många länder som drillats hårt i publikfrieri. Skillnaden gentemot andra pojkgrupper är att Il Divos medlemmar är sångare snarare än dansare och att deras repertoar består av harmlöst bombastisk light-opera istället för ren pop.

Konceptet är ur affärssynpunkt genialt. Då operavärldens kungligheter Carreras, Domingo och Pavarotti slog sig samman för ett gemensamt projekt sprang publiken benen av sig för konsertbiljetter och skivor, i dag är det Il Divo som övertagit manteln rent försäljningsmässigt. Musikaliskt är det förutsägbart på gränsen till löjeväckande. Inledande Regresa A Mi är ett talande exempel. Förlagan är Toni Braxtons monsterhit Unbreak my heart som här översatts till italienska för att göra den passande operalik. Sångare Ett inleder, sångare Två tar vid, sedan Tre och Fyra och därefter alla unisont, gemensam vers, oktavhöjning på känt schlagermanér och ett avslut med stegrad dynamik, reverb och några tricks från ljudteknikerhåll. Balladen All By Myself, samma sak. Den smäktande Passerá likaså. Nella Fantasia, jodå, varför frångå ett vinnande koncept? Och så vidare... Allt är minutiöst planerat hela vägen från sången till strandraggarsvadan som utgör mellanprat till hur de synkroniserat, men till synes helt nonchalant ger varandra manliga kramar då de hittat fram till någon extra tårdrypande passage i endera låt.

Il Divo har lika mycket med kultur att göra som Chippendales dansare och de är ungefär lika originella, men som show betraktat får publiken vad de betalat för. Allt låter som på skiva och alla i bandet representerar någons idealbild av den perfekta mannen. Medlemmarna själva är högst medvetna om sina roller och ikläder sig dessa till perfektion. Uppbackade av en fulltalig stråksektion och ett säkert kompband lyckas Il Divo onekligen väcka publikens känslor, men där merparten av publiken jublar entusiastiskt sällar jag mig till minoriteten som ryser ända in i märgen.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 
Carlos Santana

Artist: Carlos Santana

City: Stockholm (Sweden)

Place: Globen

Date: 2006 05 02


(Only in Swedish)
Då gitarrlegenden Carlos Santana gästar Stockholm har han inte blott med sig några av världens främsta musiker, utan också ett par svenska jokrar.

Det är otacksamt att växa upp i skuggan av kända föräldrar och det blir inte enklare om man väljer att gå i deras fotspår. Sonen Salvador Santana, som agerar förband, lyckas därtill inget vidare med sin fantasilösa latino-hiphop-rock - det blir lite som den oönskade länken mellan Evanescence och Fugees. Några rätt, flera fel. Fadern Carlos Santana har också sina begränsningar, men det lätt enkelspåriga gitarrspelet vägs med råge upp av hur han använder själva bandet som ett instrument.

Likt John Mayalls Bluesbreakers har bandet Santana sedan genombrottet på Woodstock varit en plantskola för många skickliga musiker och i centrum står Carlos som den ständiga fixpunkten. I Stockholm är det dock inga gröngölingar som gör honom sällskap utan några av musikvärldens kungligheter med trumslagaren Dennis Chambers i spetsen. Klassikern Jingo inleder med ett mäktigt mullrande och Carlos karakteristiskt långa, sjungande gitarrlinjer. Den följs av den småtramsiga, rap-/worldmusic-låten I Am Somebody från förra årets All That I Am och därefter följer en jämn blandning av gammalt och nytt med viss slagsida åt det senare materialet. Problemet med det är att en hel del av det nya materialet känns för tillrättalagt radiovänligt i förhållande till den unge, äventyrlige Santana.

Två överraskningar bryter dock upp mellanpartiet. Först ut är Dogge från Latin Kings som gör en fin insats på hiten Maria, Maria från Supernatural och lite senare dyker även Eagle-Eye Cherry upp på Wishing It Was från samma skiva. Ljudteknikern ser till att ingen hör ett ljud av vad han sjunger, men låten i sig är ruskigt elegant och fungerar bra live. Mer än något annat så är dock Santana ett jamband och därtill ett lyckat sådant. I stort sett varenda låt urartar mycket riktigt också i långa improvisationer där den som har öronen med sig kan höra allt från Beethoven till Wilson Pickett.

De som håller ut hela den maratonlånga konsertkvällen belönas framåt extranumren med en energisprakande version av Soul Sacrifice, en tung Evil Ways och slutligen A Love Supreme som framförs likt en bön. Som helhet en ojämn konsert och inte minst en lång sådan, men när allting klaffar sätter Santana Globen i gungning.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 
The Fabulous Thunderbirds

Artist: The Fabulous Thunderbirds

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin

Date: 2006 07 07


(Only in Swedish)
The Fabulous Thunderbirds var ett fenomenalt bluesrockband, men tiden har inte varit nådig mot dessa åskfåglar från Texas.

Omvägen via Storbritannien kom vit blues med tydliga rockinslag att bli en maktfaktor i musikvärlden. Framåt åttiotalet nästlade sig genren tillbaka förbi det amerikanska tullverket och in i den kultur som givit upphov till det hela. En av de amerikanska grupper som gjorde mest väsen av sig, i positiv bemärkelse, var The Fabulous Thunderbirds.

Kring mitten av åttiotalet var de ett av Nordamerikas bästa liveband, men sedan dess har mycket hänt. Mest uppmärksammat blev gitarristen Jimmie Vaughans avhopp. Mest olyckligt är att gruppen idag inte har mer än repertoaren gemensamt med sitt forna jag. The Fabulous Thunderbirds av igår åt sådana band som de i nuvarande tappning blivit till frukost. Närmare bestämt är dagens åskfåglar en splittrad flock där den karismatiske frontmannen, tillika den enda kvarvarande originalmedlemmen Kim Wilson, får kämpa förgäves med att täcka över att bandet han numera turnerar med stundtals är oförlåtligt slarvigt.

Repertoaren omfattar material ända sedan den självbetitlade skivdebuten 1979 (låten She's Tuff) till förra årets Painted On, en skiva som överraskade positivt. Därifrån kommer också två av kvällens få höjdpunkter i form av låtarna Postman (med ett Vaughan-inspirerat gitarrsolo av Kirk Fletcher) och den rockabilly-stompiga Two-Time Fool. Wilson är ett proffs ut i fingerspetsarna och röst, manér och munspelande håller fortfarande hög klass. Den redan nämnde Fletcher är också ett välkommet inslag i bandets historia. I övrigt är nog två, tre, gärna fyra öl under västen något av en förutsättning för att inte störas av bandets konsekventa slarvande. Lyckligtvis har många i publiken fyllt den kvoten, medan de som inte nått dit kan förundras över tempon som svajar markant, illa samspelta musiker och gott om missar av alla de slag.

När gruppen framåt midnatt på ett spektakulärt vis lyckas totalhaverera klassikern Tuff Enuff är det inte utan att man blir bedrövad. Det här är inte The Fabulous Thunderbirds, det här är med några få undantag knappt ett hyggligt garageband.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 
John Fogerty

Artist: John Fogerty

City: Stockholm (Sweden)

Place: Globen

Date: 2006 07 10


(Only in Swedish)
Efter framgångarna med Creedence Clearwater Revival sadlade frontfiguren John Fogerty om till att bli soloartist och ensam är i hans fall vidunderligt stark.

Konsertlokalen är halvfull, men det kan bero på att John Fogerty klämt in hela fem spelningar på raken i vårt förhållandevis lilla land. Hur publiken lyckas sitta beskedligt på sina stolar och blott vicka försynt på foten är däremot en gåta. Fogerty tillhör nämligen den sällsynta skara av gamla uvar som inte tappat ett uns av sin stolta fjäderdräkt. Visst märks det att han spelat låtar som Born On The Bayou, Bad Moon Rising och Cotton Fields fler gånger än han själv kanske skulle önskat, men de är för den skull inte dåliga. Mindre sönderspelade låtar, som den textmässigt sparsmakade Bootleg, den gungiga Blueboy och den uppgivet sorgsna balladen Deja Vu, klarar sig desto bättre. Den aggressiva Fortunate Son, partylåten Hey Tonight och klassikern Up Around The Bend är å sin sida helt galet bra.

Bland de mer välkända låtarna är det Marvin Gayes I Heard It Through The Grapevine, rockballaden Who'll Stop The Rain och den blytunga rockstänkaren It Came Out Of The Sky som lyckas allra bäst under en kväll som bjuder på närmare trettio låtar från hela karriären; både den egna och den med Creedence. En särskild eloge går till Kenny Aronoff, en sedan länge högt ansedd trumslagare som aldrig någonsin gör något dåligt. Han är en brutal slagskämpe när det behövs, en verserad gentleman när situationen så kräver och allting gör han med sådan övertygelse att han faktiskt inte har någon konkurrens.

Undermåligt, skrälligt ljud hotar till en början att sabotera konserten, men det tar sig efterhand och det skall mycket till för att få denna ångvält att sakta in. Fogerty är en rockstjärna på ett sätt som de flesta av dagens hoppfulla inte kommer i närheten av. Allt han gör har en självklarhet som är smått häpnadsväckande och framförallt verkar han ha förbannat kul där på scenen. Fogerty småpratar med skrikande fans, han garvar, växlar glatt mellan nytt och gammalt och visar om och om igen att det visst går att åldras med hedern i behåll även som rockmusiker. När han sparkar liv i The Old Man Down The Road får man gåshud av lycka och en konsert blir helt enkelt inte mycket bättre än så här. Gammal är äldst och herr Fogerty är alltjämt kung i rockens rike.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 
Eric Clapton

Artist: Eric Clapton

City: Stockholm (Sweden)

Place: Globen

Date: 2006 07 29


(Only in Swedish)
Musikbranschen är en hård bransch där ålder nästan konsekvent dukar under för ungdom. Men det finns undantag. Eric Clapton är inne på sitt femte decennium som artist och i Globen finns blott enstaka ströplatser kvar.

Konserten börjar exakt på utsatt tid med en stenhård version av Pretending. Bandet, som är inramat av ett påkostat scenbygge med ljusramper, fondväggar och storbildsskärmar, består av idel ädel adel. Fast inte samma som brukligt. Tydligast märks skillnaden i bandkaraktär genom att Steve Gadd och Nathan East bytts ut mot trumslagaren Steve Jordan och basisten Willie Weeks. East lämnar ett visst tomrum efter sig, medan Jordan är en avsevärt mer passande trumslagare än Gadd. Jordan manar på, stödjer och tillför energi konserten igenom på ett sätt Gadd aldrig förmådde.

Öppningslåten övergår i I Shot The Sheriff, i en påtagligt vit reggaetappning. Claptons solo är dock mästerligt konstruerat med fina linjer och klok dynamik. Denna följs av den funkiga Got To Get Better In A Little While och bluesballaden Old Love som bjuder på enorma solon av både Clapton och gästande Robert Cray. Med partylåten Everybody Oughta Make A Change höjs sedan stämningen väsentligt och den lämnar i sin tur över till Motherless Children - en medioker låt som överlever helt tack vare Claptons briljans.

Energiskt party får sedan träda åt sidan för ett akustiskt set med låtar som Back Home, I Am Yours och Running On Faith. Killen till vänster om mig somnar och det känns i sammanhanget som ett uttryck av brutal ärlighet. Samtidigt har Clapton vuxit i kläderna som renodlad bluesman. När han nu sjunger klassiker som Nobody Knows You When You're Down And Out, klingar det inte längre falskt på samma sätt som tidigare.

Tredje set inleds med den småtramsiga After Midnight, den ylande Little Queen of Spades och shufflen Further On Up The Road där gitarristen Derek Trucks får gott om utrymme att visa sin överlägsenhet som slidegitarrist. Sedan vänder det åter till finstämd ballad med den eleganta kärleksförklaringen Wonderful Tonight. Kvällen avslutas med en domedagstung Layla och en suverän version av den gungande Cocaine.

Bandet som sådant har framåt slutet börjat vackla på stegen, men Clapton tappar inte heller nu ett uns av sin intensitet. Konserten igenom är han nästan kusligt jämn, oavsett vad övriga bandet hittar på, och alla de som främst känner till Clapton för sin Unplugged-konsert på MTV och låtar som Tears In Heaven, får här en förklaring till varför man i sextiotalets London kunde läsa klotter som "Clapton is God" på husväggarna. Eric Clapton är smått otrolig än idag.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 
Ulf Wakenius

Artist: Ulf Wakenius

City: Uppsala, Sweden

Place: Alfvénsalen

Date: 2006 09 28


(Only in Swedish)
En världsartist och tre av landets mest luttrade musiker är en lika bra kombination i verkligheten som det låter på pappret, men Alfvénsalens akustik gör ingen glad.

Alfvénsalen är och förblir en av stadens akustiska mardrömmar. Jämte Universitetsaulan är det svårt att överhuvudtaget tänka sig en lokal, som används för musik, som lyckas besitta så många oönskade egenskaper på en och samma gång. När det rör sig om förhållandevis bastung musik är den rent omöjlig. Gitarr, kontrabas, trummor och en mullrande flygel står därför inför något av en utmaning i denna miljö. Mest olyckligt är att det dåliga ljudet gör det omöjligt att sjunka in i musiken. Någon konsertstämning blir det aldrig fråga om.

Det är i det här fallet ovanligt olyckligt. På scenen står nämligen Ulf Wakenius, Hans Backenroth, Kjell Öhman och Joakim Ekberg. Den förstnämnde är en av världens skickligaste jazzgitarrister och mångårig kollega till legenden Oscar Peterson. De övriga tre är några av landets allra flitigast anlitade musiker.

Kvällen, som helt går i Oscar Petersons tecken, inleds med den i normala fall tämligen poppiga Secret Love. Här har den dock modifierats så att Wakenius lätta lärkvingar svävar högt ovanför en rivig, näst intill skramlig botten. Kontrasten fungerar förträffligt. Från det bär det av till loj Ellington-swing på Love You Madly och Petersons lekfullt slängiga Dancing Feet där en klurig introfigur övergår i snabb swing och ett respektingivande solo av trumslagaren Joakim Ekberg.

Därefter tar Ulf Wakenius vid med ett kort solomedley bestående av balladerna Smile och Nuages. Smakfullt, klokt och gruvligt tekniskt, men det eteriskt lätta tilltalet störs av en extremt högljudd grupp människor som, trots att de befinner sig utanför själva byggnaden, lyckas skjuta konsertens känsligaste passage i sank genom att skrika till varandra från varsin sida av Fyrisån. Betydligt bättre går det på Ray Browns funkiga Lined With A Groove och Petersons elegant skräddade Cakewalk (vilket också är titeln på kvartettens kommande skiva).

Kvällen avslutas på topp med Benny Goodmans Soft Winds i ett förrädiskt knepigt arrangemang där Wakenius solo får flera av gitarristerna i publiken att kollektivt kippa efter andan. Hade det inte varit för den urusla akustiken hade detta kunnat bli en stor upplevelse - alla förutsättningarna fanns här rent musikaliskt -men som det nu är blir upplevelsen tudelad.
/Douglas Norström

 
Peter Erskine/Lennart Åberg

Artist: Peter Erskine/Lennart Åberg

City: Uppsala, Sweden

Place: Katalin

Date: 2006 10 14


(Only in Swedish)
Från psalmsång till hårdrock. Hela Uppsala ljuder av musik under lördagen och samtidigt som Universitetsaulan färdigställs inför en trygg kväll i Duke Ellingtons tecken, blir det desto mer vågad jazz på Katalin.

På scenen står tre av Sveriges bättre jazzmusiker och bakom de glänsande cymbalerna sitter Peter Erskine, en av världens mest rutinerade trumslagare. Den otvivelaktige ledaren för det hela är dock saxofonisten Lennart Åberg som befinner sig ute på en kort Sverigeturné med anledning av sin nya skiva Free Spirit.

Konserten inleds med den sympatiska Arthur som efter några minuter av försiktigt trevande byter karaktär och lämnar det blyga till förmån för mullrande självsäkerhet. Åberg, som länge verkar ha föredragit sopransaxen, visar här med pondus att han är en ännu säkrare tenorsaxofonist och Erskine passar på att flika in ett ovanligt intelligent trumsolo. Den snabba Amarone tar vid med markant sydeuropeiska drag och blir också den första låten där basisten Christian Spering får chans att visa sin avsevärda talang. Balladen In memoriam följer, men den får aldrig något fotfäste och den tillför inget annat än spridda gäspningar.

Bättre går det för det småspräckiga Don Cherry-medleyt från dennes Relativity Suite bestående av Tantra, Mali Doussn’gouni och Desireless. Spering öppnar ensam med att använda stråken till kontrabasen, varefter övriga bandet faller in i ledet. Åbergs tenor agerar kapten, medan bas och piano stundtals lurar en att tro att den translikt repetitiva kompfiguren de spelar är loopad. Som vanligt är det också svårt att inte känna att musikerna som framför Cherrys kompositioner ofta är bättre än hans låtar.

Efter en alldeles för lång paus återvänder bandet för sitt andra och avslutande set som inleds med en rivstart genom The Don (en snirklande melodi fylld av vackra detaljer) och den funkiga Rain där Erskines fenomenala tajming och teknik bidrar stort till att gjuta liv i de ettriga sextondelarna. Åbergs Folkvisa faller däremot sönder till följd av borttappad gnista och oinspirerat vispspel, men skadan repareras gott av Ornette Colemans hardboppiga Race Face där i synnerhet Karlssons kluriga pianospel får mig att humma förtjust.
/Douglas Norström

 
Kenny Barron

Artist: Kenny Barron

City: Uppsala, Sweden

Place: Katalin

Date: 2006 12 19


(Only in Swedish)
Den amerikanske jazzpianisten Kenny Barron pendlade mellan ytterligheter under en solokonsert där ögonblick av ren magi fick tampas med alltför långa stunder av tekniska uppvisningar.

Det är en krokig väg han vandrar helt allena denne storhet i det tysta. Pianisten Kenny Barron skivdebuterade i eget namn för över trettio år sedan och har utöver dussintals egna skivor medverkat på hundratals inspelningar med kända namn som Stan Getz och en rad tunga hardbop-stjärnor. Ikväll är han i Uppsala, utan ackompanjemang, helt ensam vid en stor flygel i en lokal som inte var särskilt välfylld till att börja med och gradvis blir än tommare i takt med att delar av publiken smyger hemåt.

Två och en halv timme, exklusive paus, med solopiano blir enahanda nästan oavsett artist. Chick Corea är ett av ytterligt få undantag som lyckats med den bedriften, Barron är inte lika virtuos. Bortsett från ekonomin i det hela, finns det dessutom få argument för solokonserter. Utan en övermänsklig kombination av känsla, tur och teknik vinner musik alltid på att idéer bollas mellan olika parter. Alltför ofta ger sig Barron också i kast med så tekniskt intrikata manövrer att känslan i musiken yr bort bland snöflingorna utanför fönstret. Gershwins Embraceable You inleder och följs av balladen Love Walked In, båda är könlöst anonyma.

Bättre går det för Well, You Needn't där Barron, som nu börjat bli varm i kläderna, gör en briljant tolkning av Monks klassiker. Feta basdunsar med vänsterhanden kompar flinka raider längs klaviaturens högerflank och Monk ler nog i sin himmel över det lekfulla allvaret. Memories Of You är utomordentligt välstrukturerad i Barrons tappning, men alltför välpolerat artig för att beröra, precis som den efterföljande I'm Confessin' (That I Love You). Därefter kommer kvällens andra höjdpunkt i form av den sanslöst vackra popballaden Song For Abdullah. Monk's Dream saknar däremot den relevanta humor som föregående Monk-låt lyckades så väl med och standarden The Very Thought Of You missar helt mål.

Originalet Sunshower vinner däremot allas hjärtan. Komprimerat till några få minuter har Barron i den lyckats klämma in ett helt liv av känslor som flygeln projicerar ut över en publik, som istället för att gäspa, nu sitter som trollbundna. Hade han stannat där hade Barron lämnat alla med ett leende på läpparna, men istället väljer han att fortsätta piska den döda hästen från innan Sunshower i ytterligare en, på alla sätt, dryg timma.
/Douglas Norström

 

 
 
 

Want to be kept in the loop?

 

Syndicate Douglaz

Douglaz.com reviews are available in RSS format, to syndicate/subscribe to the review feeds you need a RSS reader. If you don't have one you can probably find one here.